Kemera – ett stödsystem för vård av viltets livsmiljöer

Kemera är ett stödsystem avsett för privata skogsägare för att öka tillväxten i skogen genom att skapa incitament till skogsskötsel. Det är Finlands skogscentral som beviljar stödet.

Hur stödsystemet och det viltvänliga skogsbruket passar ihop utreddes med en undersökning där man intervjuade vilt- och skogsexperter på Finlands viltcentral, Skogscentralen, Naturresursinstitutet och Östra Finlands universitet. Syftet var att klarlägga hur stödsystemet, som ska förnyas inom en nära framtid, kan utvecklas så det blir bättre på att ta hänsyn till viltets livsmiljöer. Resultaten kan användas vid arbetet med att utveckla incitamentssystem för skogsbruket.

Undersökningen visar att följande faktorer har betydelse för vården av livsmiljöer; hur de stödberättigade skogsvårdsarbetena utförs och hur systemets stödvillkor kunde förändras mot en högre stimulanseffekt. Vi kan öka incitamenten genom att höja stödbeloppet i fall där skogsbruket drivs med hänsyn till viltet. Som ett alternativ betraktades en ökning av skyldigheterna i dagens stödvillkor.

Stödvillkoren kan utvecklas

Som problematiskt i dagens system betraktas stödvillkor som inte tillåter vård av livsmiljöer på den nivå som viltet kräver. Villkoren sätter begränsningar som enligt undersökningen leder till ensidighet i trädslagsfördelningen och dessutom lämnar de sådana skogsägare utanför systemet som vill sköta viltets livsmiljöer i sin ekonomiskog.

Skogsbrukets stödsystem Kemera styr skogsbruket med villkor som gör det möjligt att sköta viltets livsmiljöer genom att tillåta att högst 10 procent av arealen avsätts som viltsnår vid skötseln av planteringar och unga bestånd. Mängden ansågs vara för liten.

Vid skötsel av skog på torvmark betraktades det som problematiskt att stöda iståndsättningsdikning på objekt som saknar förutsättningar för ekonomiskt lönsam skogsodling. Objekt av det här slaget borde inte beviljas stöd för rensning av gamla diken.

Metoden är avgörande

Enligt de intervjuade är den hänsyn som tas till viltets livsmiljökrav beroende av kunnandet och intresset hos skogsägarna och övriga aktörer som utför arbetena. Ökad utbildning för skogsägare och skogsfackmän utgör mycket riktigt nyckeln till förbättringar av viltets livsmiljöer, i synnerhet i unga planteringar och ungskog.

Med viltsnår, många trädslag och skogsvårdsarbeten som utförs i rätt tid ökar vi tillgången på för viltet viktiga element i ekonomiskogen, som gömslen och föda. I synnerhet för småviltets trivsel är det viktigt att spara ekonomiskt mindre värda trädslag som rönn och al, och en skiktad struktur i bestånden.

Utöver viltsnåren är det också viktigt att spara lövträd för ökad blandskogskaraktär. I dagsläget lämnar man sällan andra trädslag och inslag av lövträd i unga planteringar och trädbestånd. Med tanke på viltets trivsel borde det finnas flera olika trädslag i bestånden.

Iståndsättningsdikningar vid projekt som handlar om skötsel av skog på torvmark har ofta negativa konsekvenser för hönsfåglarna. Att hönsfåglarna minskar efter sådana dikningar beror bland annat på förändringar i ytvegetationen och ett ökat predationstryck eftersom dikena styr rovdjuren. I synnerhet övergångszonerna mellan torvmark och momark utgör utmärkta miljöer för hönsfågelkullarna och ska därför skonas från kraftiga ingrepp.

I unga trädbestånd bör vi undvika skötselåtgärder som förskjuter beståndet i riktning mot en monokultur. Under en planterings första växtperioder innebär skogsvårdsarbetena dock sällan någon oåterkallelig skada som livsmiljö betraktat, exempelvis vid röjning av lövsly i en barrträdsplantering.