Inom den europeiska unionen är det fågeldirektivet som reglerar fågelskyddet och direktivet implementeras i vårt land i första hand med naturvårdslagen och för de jaktbara arterna med jaktlagen. Artikel fem i direktivet förbjuder, för samtliga vilda fåglar, oss att jaga, förstöra bon och orsaka störning som motverkar direktivets skyddande syfte, det vill säga att störa häckning och ungar. Fåglar får jagas om de finns upptagna i direktivets bilagor IIA eller IIB, men i övriga fall krävs det ett separat undantag från fredningen för att jaga eller störa häckning och ungar.

Den vitkindade gåsen och storskarven är arter som i vårt land är fredade med stöd av naturvårdslagen. Enligt fågeldirektivet är ingendera jaktbar. I direktivet är den vitkindade gåsen dessutom klassad separat i bilaga I, vilket innebär att artens livsmiljöer ska bevaras med särskilda åtgärder.

Här i Finland har vi tillämpat bestämmelserna i naturvårdslagen och NTM-centralen, numera Tillstånds- och tillsynsverket, har beviljat dispenserna.

De vitkindade gässen och storskarvarna har under den senaste tiden ökat kraftigt. Bägge arterna har den självskadande benägenheten att söka sig föda där mänsklig aktivitet skapar näringsresurser, vilket skapar konflikter mellan människan och de båda arterna. Debatten om arternas status har mycket riktigt svallat medan fåglarna har blivit fler och folk har sökt efter olika lösningar inom fågeldirektivets strama ramar.

Riksdagen godkände förslaget

I regeringsprogrammet står det att onödiga jaktliga begränsningar för livskraftiga arter som den vitkindade gåsen och storskarven ska tas bort och arterna ska överföras till jaktlagen. Vi ska samtidigt se till att rimliga ersättningar för skador betalas ut till näringsidkare. Regeringen ska arbeta för en överföring av arterna från fågeldirektivets lista på strikt skyddade arter. Det ska vara tillåtet att ta vara på köttet av fåglar som fälls med dispens.

Det här stycket i regeringsprogrammet bildar underlag för förslaget att göra den vitkindade gåsen och storskarven jaktbara. Ersättandet av skadorna som de två arterna orsakar stannar hos miljöförvaltningen och fortsätter utan avbrott. På det viset behövs det inga överlappande system.

Fredning året om med generell dispens

För jägarnas del utgör flyttningen till de jaktbara arterna inte den viktigaste förändringen eftersom arterna blir fredade året om. Någon fri jakt ska vi alltså inte vänta oss om det inte blir ändringar i direktivet.

I jaktlagen införs dock som en ny bestämmelse en generell dispens från fredningen som vi kallar skyddsjakt. Med stöd av den kan jakt på vitkindad gås och storskarv bli tillåtet trots fredningen, under vissa begränsande förutsättningar. Eftersom det handlar om ett avsteg från fredningen får skyddsjakt bedrivas enbart på platser som uppfyller direktivets villkor för avsteg från fredningen.

Skyddsjaktens syften

Syftet med den föreslagna skyddsjakten är att förhindra att de vitkindade gässen vållar omfattande skördeskador. Det är i synnerhet de stora flyttflockarna på våren och hösten som ödelägger åkrar när de vilar utmed flyttvägen och tankar föda för sin långa resa.

För storskarvens del är syftet att minska på skadorna som arten vållar fisket och fiskerinäringen. Storskarvarna försvagar produktionen där fiskarna leker, skrämmer bort fisk och äter fisk i fångstredskap.

Platserna där skyddsjakt är tillåtet

Skyddsjakten gäller året om vid flygfält. Vilket inte innebär någon nämnvärd förändring från dagsläget eftersom det finns dispenser för båda arterna för att trygga flygsäkerheten.

En nyhet av betydelse är skyddsjakt året om på gåsflockar om minst fem individer på åkrar där skörden inte är bärgad. Jakten kan riktas mot gäss som befinner sig på en åker, som landar eller som flyger över en åker, bara det finns minst fem vitkindade gäss i flocken. Grödan som odlas ska vara oskördad och kommersiell eller avsedd som föda för produktionsdjur. Om odlingsväxten är ettårig och åkern är skördad i sin helhet eller om odlingen har ett annat syfte, exempelvis en viltåker, får jakt inte bedrivas där.

För storskarvens del är skyddsjakt tillåtet under tiden 1.8 till 28.2 på ett avstånd om högst 300 meter från fiskeredskap i enlighet med fiskelagens 4 § och punkterna 15 och 16. Redskapen ska vara fasta, som nät, katsor och ryssjor.

Skyddsjaktens övriga villkor

Trots sin undantagsnatur är skyddsjakten jakt i enlighet med jaktlagen, vilket betyder att jägaren måste ha tillstånd av jakträttsinnehavaren.

Enligt lagförslaget ska skyddsjakt inte vara tillåtet närmare än 300 meter från ett havsörnsbo under tiden 1.2 till 15.8 och ett fiskgjusbo 1.4 till 15.9. Men eftersom informationen om häckningsplatserna är hemlig så finns inga offentliga data tillgängliga. Vilket betyder att varje skyddsjägare själv ansvarar för att han eller hon uppfyller lagens villkor.

I synnerhet under den vårliga jakten på vitkindad gås ska vi ta hänsyn till de övriga häckande fåglarna. Typiskt för jakten är att störningen som skyttet orsakar är kortvarigt och tillfälligt. Då uppstår inte någon förbjuden störning av övriga arter. Det här kan jägarna stöda med valet av vapen och utrustning, och planeringen av jakten.

Den obligatoriska fällningsanmälningen

Eftersom det handlar om jakt med dispens, även om den sker med generell dispens, ska en anmälan göras till Finlands viltcentral för varje fällning. Anmälningen ska göras inom sju dagar från fällningen och det enklaste sättet är att göra den i Oma riista. Fällningsanmälningen ska inkludera antalet fällda fåglar, datumet, skälet till skyddsjakten och platsen för fällningen.

Du får äta bytet men inte sälja det

Det är tillåtet för en jägare att äta fåglarna som han eller hon fäller på skyddsjakt. För den vitkindade gåsens och storskarvens del är det ändå förbjudet att sälja, transportera och inneha arterna i försäljningsavsikt. Likaså är det förbjudet att bjuda ut lättidentifierbara fågeldelar till försäljning och produkter gjorda av sådana.

Övrig jakt kräver fortsättningsvis dispens

Om villkoren för skyddsjakt inte blir uppfyllda får arterna inte jagas utan dispens. Eftersom arterna blir jaktbara överförs beviljandet av tillstånd till Finlands viltcentral som kan bevilja dispens för jakt enligt villkoren i jaktlagens 41 b § och för att förstöra bon och ägg med stöd av 41 d §. I praktiken kan dispens beviljas för att förhindra i lag specificerade skador, för att trygga folkhälsan och den allmänna säkerheten samt för att skydda djurlivet.

Med tiden kommer fler dispensbehov säkerligen att dyka upp eftersom vi i nuläget inte kan förutse alla tänkbarheter. Dispensövervägandet görs från fall till fall och kräver alltid en komplett utredning av skälen.

Gör det lättare att störa och avskräcka

En av de främsta följderna av överföringen till kategorin jaktbart vilt har fallit bort i den offentliga debatten. Bestämmelserna om när jaktbara arter får störas är nämligen klart mildare än för arter som är fredade enligt naturvårdslagen.

Avskräckandet av vitkindade gäss från rastplatser under flyttningstid har varit klart och tydligt förbjudet utan dispens, men efter överföringen till jaktbart vilt är det tillåtet bara jägaren inte stör spel, häckning eller ungar. Gässen får fritt avskräckas också på andra platser så länge jägaren inte stör häckning eller ungar och har jakträtt på platsen.

Om det uppstår ett behov av att störa ungar eller häckande gäss måste ”störaren” fortsättningsvis ansöka om dispens. Dessutom ska vi alltid vara uppmärksamma på att vi inte stör fåglar och djur som är fredade enligt naturskyddslagen. För sådana gäller fortsättningsvis strängare bestämmelser.

För jägarna att fundera på

Ändringarna har alltså blivit gjorda främst för att stärka möjligheterna att förhindra skador som den vitkindade gåsen och storskarven åstadkommer. Där fungerar jakten som ett viktigt verktyg. Jaktföreningarna där skadorna inträffar spelar därför en viktig roll för hur skyddsjakten i praktiken förverkligas.

Här ska vi ändå vara medvetna om att jakten inte är någon silverkula som löser konflikten mellan människan och de två fågelarterna. Den vitkindade gåsens flyttflockar är såpass enorma att en minskning av stammen genom jakt i en omfattning som avsevärt skulle minska skadorna kan vara en övermäktig uppgift.

Även avskräckandet av gäss har en skuggsida. Det ökar fåglarnas energiförbrukning, vilket innebär ett större energibehov på någon annan plats.

Därför ska vi fortsätta arbetet med att utveckla verksamhetsmodeller där vi garanterar störningsfria beten åt de vitkindade gässen och genom jakt skapar dödlig avskräckning på åkrarna där vi vill slippa förödelse. När de här områdena avgränsas är det viktigt att jägarna och jordbrukarna samarbetar. Skyddsjakten ska därför i praktiken utgå från jordbrukarens behov.

För storskarvens del kan vi med skyddsjakten sannolikt i någon mån förhindra direkta skador för fisket även om den tidsmässiga begränsningen till hösten och vintern dämpar effekten.

Eftersom samspelet mellan storskarven, de övriga arterna och människan är väldigt invecklat och delvis även vetenskapligt sett utgör en diffus helhet så är det svårt att förutse skyddsjaktens konsekvenser och i hur hög grad vi framledes kommer att lösa problemen med dispenser.