Traditionen fick ändå en fortsättning i mig 

Ungdomsredaktionen
Martta Malin • Skribenten är 16 år gammal och bor i Kuhmoinen i Birkaland. Hon tycker att det bästa med jakten är att göra saker tillsammans med hunden.
Publicerad5.9.2023

Jakten är en generationsöverskridande tradition som väcker både intresse och avsky. I vår släkt har jakten gått i arv i århundraden och den har varit så helig som någonting bara kan vara i vår oreligiösa kultur. 

Jag sköt ifrån mig tanken på älgjakt i nästan 15 år. Om det i sällskapet råkade finnas ett par jägare så blev bordssamtalet ett evinnerligt malande om jakten. Överdosering är fortsättningsvis en lindrig term för hur min toleransnivå överskreds på höstarna. 

Ganska många jaktföreningar ordnar jippon där barn får bekanta sig med älgjakt. En lysande idé i vårt nutida samhälle där det råder en tilltagande brist på unga jägare efter hand som veteranerna förgubbas. Men även om idén är lysande så finns det en risk för att det lämnar traumatiska minnen av urtagna älginälvor. Ett stort tack till min farfar som gjorde sitt bästa för att förhindra detta! Dagen i fråga var troligen alldeles lyckad, även om jag utbrast att jag aldrig någonsin skulle delta i en älgjakt!

När det beslöts att skaffa en karelsk björnhund så blev jag inte heller då intresserad av att haka på. Hundarna bidrar med glädje och kaos på jakten, men de är ändå värda besväret. Även om det äldre systemet med drevkedja har sina fördelar, som lugnare skottchanser och att drevkarlarna slipper springa för att hänga med, så är de snabbfotade hundarna en härlig motivationshöjare som dessutom hinner fatt viltet som man jagar. 

Men för ett par år sedan tändes gnistan för mig när mamma frågade mig lite skämtsamt om jag skulle hänga med. Jag anslöt mig till hundpatrullen och på den vägen blev jag. För min egen del handlar passionen för jakt absolut om djuren – både älgarna och hundarna. Vårt eget ”skogslokomotiv” är inte särskilt intressat av att ställa viltet utan föredrar långlopp efter älg. 

Fortfarande värmer inte jaktpratet kring julbordet mig lika mycket som glöggen, och inte heller tänker jag börja skjuta, men jakten har ändå blivit en del av mitt liv. Alltid behövs det ju någon som kommer springande efter och som värmer upp bilen!

Mera om samma ämne

Ungdomsredaktionen

Vägen till vapenägare

5.9.2023
Ungdomsredaktionen

En lyckoamulett för jakten

5.9.2023
Ungdomsredaktionen

Varför jaga?

13.1.2023
Ungdomsredaktionen

Ung jägare med hund

17.11.2022