Det händer att vildsvinen blir aktiva i god tid innan solen går ner.

Vildsvinsjakten i Finland

Vildsvinet är ett mångsidigt vilt som jägarna betraktar på olika sätt – somliga uppfattar svinet som ett hot medan andra uppskattar detta svårjagade vilt.

Text och bilder Antti Saarenmaa

Publicerad17.11.2022

Vildsvinet anpassar sig lätt och förekommer i många länder. Utbredningen följer (åtminstone i någon mån) klimatets cykler med uppvärmning och avkylning. Arten återinvandrade från Estland och Ryssland på 50-talet och etablerade sig i vårt land. Till en början omfattade stammen bara några hundra individer och växte långsamt.

Kärnan i utbredningsområdet låg länge i det sydöstra hörnet, vid östgränsen, och det finns flera flockar som strövar över gränsen mellan platserna där de betar och där de vilar och känner sig säkra.

Under de senaste decennierna har populationen i vårt land vuxit tack vare utfodring, naturlig invandring och rymlingar från hägn. I detta nu beräknas stammen uppgå till några tusen individer. Kärnområdet ligger fortsättningsvis öster om Nyland, men observationerna på andra håll i landet har blivit fler.

I Sverige växte vildsvinsstammen explosionsartat från 80-talet till 00-talet. Här hos oss är vi rädda för att det ska hända också här, men avskjutningsstatistiken för januari till oktober åren 2021 och 2022 visar att fällningarna har blivit flera tiotal procent färre. Den kraftiga regionala beskattningen har bitit.

Se videon om vildsvinsjakt

Drevjakten ingen enkel match

Vildsvinet är ett betydande vilt på många håll i Europa. Där vaktar man på svinet eller driver det med hundar eller drevkarlar.

Vildsvinet är ett snabbt flockdjur. När det drivs händer det att svinen förflyttar sig i en lång rad efter varandra. De största individerna brukar gå i täten och sist i kön. Både tempot och svårighetsgraden kan vara väldigt höga på ett drev, vilket gör det ännu knepigare att jaga selektivt.

Här i vårt land jagar vi vildsvin både med hundar och som vaktjakt. De regionala skillnaderna spelar in vid valet av jaktmetod. I de inre delarna av landet är det vanligare med hundar. Närmare östgränsen är det populärt att vakta eller smyga vid viltåkrar och lockande utfodringsplatser. Men det större jakttrycket vid östgränsen får ofta svinen att sätta sig i säkerhet på andra sidan.

Sami Räsänen med ett vildsvin som han har smugit sig på. (bild: Sami Räsänen)

Med ställande hund

I Östeuropa är laikan populär bland vildsvinsjägarna. Ofta försöker man då ringa in svinen för att därefter släppa in hundarna från ett par olika håll och driva ut svinen till skyttarna.

Jan Ylhäinen som bor i Miehikkälä har jagat vildsvin sedan 2014. Det gör han oftast med ställande hund och håller sig med raser som också älgjägarna gillar; jämthund och norsk gråhund.

– I mina jaktmarker är terrängen, vägnätet och de övriga förhållandena inte idealiska för en sådan jaktstil, men en jämthund som har körts in på vildsvin fungerar utmärkt. Svinet smiter ingenstans bara hunden har vana att hantera vildsvin och vågar gå tillräckligt nära och skälla med självförtroende, berättar Ylhäinen.

Pyttisbon Sauli Joas jagar ofta tillsammans med Ylhäinen och håller med om att det är helt nödvändigt med en spårande hund vid vaktjakt, i synnerhet under barmarkstid. Enligt Joas erfarenhet kan ett vildsvin löpa väldigt långt efter skottet, även om träffen var bra. Men eftersom svinet har ett tjockt fettlager så blir det ofta knappt om blodspår.

Beträffande kalibern på geväret konstaterar Joas, med tiotals svin på meritlistan, att .308 går utmärkt på både älg och gris.

– Men träffen är alltid viktigare än kalibern, påpekar han.

Selektivt ska det vara

Vildsvinet är ett flockdjur med en tydlig hierarki. Ledaren är alltid en äldre hona som ser till smågrisarna och parar sig med galten.

Det är i lag förbjudet att skjuta en sugga med grisar. Utöver det etiska skälet finns det dessutom ett skäl till; om den ledande suggan dör så splittras hierarkin i flocken och galten övergår från att betäcka enbart ledaren till att betäcka flera suggor. Vilket leder till en väldig tillväxt i populationen. Dessutom är det ju den ledande suggan som bokstavligen leder flocken, så om hon faller ifrån kan det förändra flockens beteende radikalt.


– Enligt observationer gjorda i vildsvinstrakter beror skördeskador som uppstår oväntat och på nya ställen ofta på att den ledande suggan har dött och efterträtts av yngre och oerfarna svin, berättar Ylhäinen.

I bägge föreningarna, i både Miehikkälä och Pyttis, jagar man vildsvinen selektivt och med eftertanke. Principen är den, att man koncentrerar sig på överåriga eller galtar och sparar de stora suggorna.

Spannmål är gott, oavsett om det handlar om en utfodringsplats eller självservice på en åker.
Den som vaktar vid en åkerkant behöver ofta skjuta stående. Den otröskade säden kan vara hög och skytten kan bli tvungen att leta efter ett bra ställe för skottet. Ett skjutstöd är väldigt bra att ha!

Samma flock som har varit framme

Den selektiva jakten handlar om att lära sig känna igen flockar och individer. Enligt Ylhäinen kan svinen under ett par veckors tid vandra ett tjugotal kilometer från gränsen för att sedan återvända. Tack vara nätverket av viltkameror och den fortlöpande kommunikationen mellan jägarna hänger de med i svängarna och kan bilda sig en uppfattning om det faktiska antalet svin i området.

Att räkna samma flock flera gånger är ett typiskt fel som görs vid uppskattningen av antalet svin, berättar Ylhäinen och Joas. Utan kommunikation mellan föreningarna blir svinen fler än de är på riktigt eftersom flockarna rör sig aktivt och kan på kort tid visa sig på flera åkrar.

Krävs övning för att känna igen individer

Att skilja mellan galt och sugga enbart efter exteriören är svårare för ett oövat öga än exempelvis klövdjuren som bär horn. Från sidan betraktat är galten klart mera framtung och även beteendet är ett annat. Den går ofta ensam och vid en utfodringsplats föser den bort alla andra svin.

Särskilt svår blir identifieringen på en sädesåker på sensommaren, i terräng utan fri sikt och vid oväntade situationer. Ylhäinens och Joas råd till vildsvinsjägare är därför att ta det lugnt och sansat. Bägge jägarna satsar på kvalitetsoptik och att tänka efter före.

Lockande utfodring fungerar

Att locka vildsvinen med utfodring är fungerande sätt att underlätta jakten. Enligt de två jägarna är det basmat som fungerar, som närodlad spannmål. Glöm inte tjäran och vittra in med måtta!

Joas har blandade erfarenheter av doftmedel för vildsvin. Han uppger att han har lärt sig genom försök och misstag att vara sparsam. Vid lockjakt med foder är det viktigt att portionera ut säden i flera separata högar för att sprida ut flocken.

Ofta gäller det att få syn på svinen i skymningen på en åker. Det kräver god optik och tålamod.

Inte bara i nattens mörker

Många förknippar vaktjakten på vildsvin med en sömnlös natt på passet, men Joas berättar att vildsvinen besöker utfodringarna också på dagen. Liksom de övriga jaktbara djuren kan svinen förändra sitt beteende. Om man jagar dem regelbundet och på samma platser så ruckar de tidtabellen och infinner sig senare och i skydd av nattens mörker.

– Om vi låter utfodringarna vara i fred så händer det ofta att svinen tidigarelägger schemat för att få äta i fred, berättar Joas.

Svinen är läraktiga. I Pyttis använde man tidigare, när det blev tillåtet, grönt ljus vid foderplatserna, men svinen lärde sig att undvika utfodringarna när ljuset var tänt. Numera använder jägarna ingen belysning utan håller jakttrycket på en måttligt nivå och kan ofta skjuta i dagsljus.

Rädslan för vildsvinen förbryllar

Att så många vill utrota vildsvinet förbryllar de två jägarna. Markerna där Ylhäinen och Joas jagar är viltrika med mycket älg. Enligt deras observationer orsakar älgarna värre skador på skogen än vildsvinet. Arten orsakar synliga skador på åkrar, men i måttlig omfattning, enligt Ylhäinen och Joas.

Enligt deras erfarenhet kan man påverka omfattningen på skördeskadorna med valet av odlingsmetod. Somliga odlare undviker skador genom att så grödor som är mindre lockande för svinen utmed skogsbrynet och placera de mera lockande grödorna i mitten. Svinen håller sig ju gärna vid kanterna där de känner sig säkrare.

Dessutom är ju utfodringarna placerade utanför de odlade åkrarna, vilket minskar skadegörelsen på odlingarna. Om det ändå skulle uppstå omfattande skadegörelse någonstans så löser man det med exakt inriktad jakt.

Kring vildsvinet förekommer det fördomar och rädslor, bland annat om skadegörelsen på åkrar, så Ylhäinen och Joas betraktar arten som ett storartat men missförstått vilt. Men finländarna har mycket kvar att lära sig om svinet. Det behövs mera kunskap för att vi ska kunna utveckla samlevnaden med svinet.

Sauli Joas gillar hundar som kan spåra. På bilden det lyckade resultatet. (bild: Sauli Joas)

Vad tycker du om tidningen Jägaren på nätet?



Årets sista nummer av Jägaren var ett engångsförsök som gavs ut enbart på nätet.

Svara på enkäten senast den sista december och delta i utlottningen av en viltkamera!