Viltdata: Vi är ett internationellt föredöme
Vilttrianglar, fälttrianglar, älgobskort, sjöfågelinventeringar och vingprover, inventeringar av spår i snön, viltprover till Evira, insamlingar av harspillning och saliv för dna-analys, SRVA-data om viltolyckor, observationer av stora rovdjur, Naturresursinstitutets enkäter om vilt och fällningar…
Vi samlar aktivt in viltdata här i landet. Merparten av jobbet görs av jägare på talko. Listan här ovan omfattar ändå bara de etablerade verksamheterna som handlar om insamling av information och som görs som ett samarbete mellan jägarna, viltförvaltningen och Naturresursinstitutet. Jakten och vilthushållningen i vårt land sköts också på talko i många andra former: viltet får sin åker, skadliga främmande arter decimeras och viltskador förebyggs med jakt och skydd av utsatta platser. Arbetet utgör en viktig del av det hållbara nyttjandet av viltet och naturen, och den etiska jakten.
De stora årskullarna som föddes efter krigen har med sitt talkoarbete lyft insamlingen och användningen av viltdata i vårt land till ett internationellt föredöme. Men åren börjar efter hand tynga de här åldersklasserna och viltforskningen och viltförvaltningen måste ta sig en funderare på framtidsutsikterna för viltkunskapen. Det blir allt viktigare att jägarna får information i retur och vi måste grunna på hur vi ska göra för att informationen ska vara tillgänglig och lätt att använda så att jägarna ska vara motiverade att fortsätta med inventeringarna. Det ska vara trevligt och enkelt att samla in viltdata och den som gör jobbet ska känna att han har nytta av informationen. Sist men inte minst ska informationen användas färsk och flexibelt för förvaltningen av viltstammarna.
Finlands viltcentrals tjänst Oma riista står i nyckelposition som kanal för insamlingen och spridningen av viltdata och returen till jägarna. Jag har några gånger haft tillfälle att presentera viltdata som har inhämtats med Oma riista för internationella intressegrupper och viltförvaltningschefer från olika länder. De har varit eld och lågor. Bland annat har takorganisationen för de europeiska jägarorganisationerna, FACE, talat för vikten av att använda viltinformationen som jägarna producerar i det samhälleliga beslutsfattandet. Vi har verktyget för jobbet!
Viltkunskapen i vårt land och talkoarbetet som skapar den här kunskapen är redan ett begrepp (och föremål för en smula avund) utomlands. Oma riista, som har etablerat sig som en kanal för forskning och information, ger jägarna i vårt land ytterligare en orsak till stolthet. Alla resultat bygger på deras arbete.
Viltkunskapen är inte någon exakt vetenskap. Även i bästa fall består informationen om stammarna av index. Det är sannerligen inte enkelt att räkna djur som gömmer sig i snöig skog och vintermörker, och det känns därför orimligt att kräva att forskarna eller viltförvaltningen alltid ska kunna presentera exakta siffror för varje art. Det är helt enkelt inte möjligt. Det här är någonting som man lär sig redan under de första lektionerna i viltbiologi.
Det händer att viltforskningen får resultat som jägarna inte gillar. Hönsstammarna är svaga, vargstammen är tilltagen i underkant och älgstammen i överkant. Det är viktigt att vi samlar in viltinformationen med öppet sinne utan att försöka göra politik av ovälkomna resultat för att tjäna ens egna syften. Även trista viltdata ska användas vid beslutsfattandet. Likaså ska forskarna ha en beredskap att fortlöpande utveckla metoderna för uppskattning av stammarnas storlek och struktur, att tåla kritik och att ge talkojobbarna ännu mer valuta för pengarna och information i retur!
Jarkko Nurmi, vilthushållningschef Finlands viltcentral
