Sätta sändarhalsband på lodjur

Tuominen, som är rovdjurskontaktperson, kände till det pågående Pevaka-projektet som går ut på att sätta sändarhalsband på stora rovdjur, och tänkte att den här individen skulle vara lämplig.

– Lon var alldeles lugn i fällan. Jag såg bara hastigt efter att den var storvuxen och gick därifrån för att smida de fortsatta planerna och skaffa en filt att lägga över fällan.

Samtidigt skickade jag ett mejl till Mikko på viltcentralen som åtog sig att genast kontakta forskarna och ta reda på om det skulle gå att sätta halsband på lodjuret, berättar Tuominen.

För en halsbandspåsättning behöver forskarna dispens av viltcentralen och tillstånd av jakträttsinnehavaren och markägaren. Fällan befinner sig i Norrmark på mark som tillhör bolaget A. Ahlström Kiinteistöt Oy. När bolagets viltvårdschef Anni Asikainen fick höra om lodjuret gav hon genast grönt ljus för ett halsband.

– Vi har alltid samarbetat med viltmyndigheterna och forskningen. Naturvärdena och djurlivet är viktiga för oss. I regel ger vi positiva svar på förfrågningar som handlar om undersökningar av naturresurser och vi har mycket riktigt stött flera forskningsprojekt i våra marker. Det är viktigt att ställa upp, och eftersom vi är en stor markägare så vill vi också vara ett föredöme för andra, berättar Asikainen.

Inte det första lodjuret

Enligt Tuominen har den här fällan under årens lopp fångat rejält med små rovdjur. Inte heller är det här den första gången som ett lodjur hamnar i den. I februari 2013 satte forskare på Naturresursinstitutet (Luke) halsband på ett annat lodjur som hade gått i fällan.

– Det här lodjuret begav sig överraskande och nästan genast iväg och hamnade i Forssatrakten. Det var en stor krabat som vägde drygt tjugofyra kilo. Betet var även den gången hjortlungor, minns Tuominen.

Forskarna kommer så fort de bara kan

Lodjuret har starka ben och förmår rubba också en tung bur. Därför ska jägaren genast täcka över fällan och lägga en vikt ovanpå. När täcket väl är på plats lugnar sig djuret fort.

– Medan jag väntade på forskarna undrade jag några gånger om lodjuret skulle finnas kvar när de kommer, berättar Tuominen.

– I princip försöker vi alltid komma iväg genast, berättar Annika Herrero som är forskare på institutet. Men på kvällar åker vi inte några långa vägar från huvudstadsregionen för att sätta halsband på lodjur. Djur som har gått i en fälla sent på kvällen eller på natten tar vi hand om följande morgon.

Lugnande medel med blåsrör

Forskarna gör förberedelserna så ljudlöst som det bara går. Om lon är lugn så har det lugnande medlet bättre effekt.

Forskarna söver inte lodjuret utan använder ett lugnande medel. Det får djuret att sjunka ner i ett drömlikt och orörligt tillstånd, men det förlorar inte medvetandet.

Undersökningen och halsbandspåsättningen går fort. Forskarna bestämmer könet och åldersklassen, mäter lon och tar ett antal prover. Forskarna tar också ett saliv-DNA-prov för att senare kunna identifiera lon och fastställa släktskapet med andra lodjur. Åtgärderna görs lugnt och varsamt.

– Vi har ett protokoll för hur vi ska hantera djuren och ta prover, som vi har planerat tillsammans med institutets ansvariga veterinär. Personerna som hanterar djuren har gått de lagstadgade utbildningarna i enlighet med Lukes egna protokoll. De lär sig de olika arterna genom praktiskt arbete tillsammans med en erfaren person som handledare, understryker Herrero.

Efter behandlingen får lodjuret ett uppvakningsmedel. Det fällfångade djuret får kvickna till i trygghet i fällan för att sedan återfå friheten.

Sätta halsband om halsen

Lodjurets synligaste minne från upplevelsen är GPS-halsbandet. Det gummiaktiga bandet är ungefär 30 millimeter brett och helheten med sändare väger mellan 330 och 350 gram. Lodjuret ska vara tillräckligt stort och friskt för att få ett halsband.

– Lon ska väga minst tio kilo och helhetsintrycket ska vara friskt, upplyser Herrero.

Efter ett år faller halsbandet automatiskt av om inte forskarna redan vid en tidigare tidpunkt har utlöst det på distans, exempelvis för att lon har vuxit. Bandet fastställer sin position tolv gånger om dygnet och skickar ett informationspaket efter var åttonde positionsbestämning.

Till lodjurens levnadsvanor hör att gömma sig i tex stengryt, vilket gör att vissa positionsbestämmningar uteblir, men detta är normalt.

– Just nu upplever vi bekymmer med sändningarna som går via Argos-satelliterna och dessutom förekommer det GPS-störningar, berättar Herrero.

I skrivande stund finns det sex lodjur som bär halsband. Fjolårsbanden har redan fallit av. Lodjuret i Norrmark blev det sjunde lodjuret.

Samtliga sändarförsedda lodjur får ett öronmärke med ett nummer på. För att göra det hela mera praktiskt får varje lodjur också ett namn.

– Det blev beslutet att namnen skulle ha anknytning till orten där lon blev fångad eller till djurets karaktär. I Laitila fick lon namnet Läntti efter de stora fläckarna på undersidan och i Lovisa blev namnet Vilda efter den ödemarksliknande fångstplatsen, berättar Herrero.

Lodjuret i Norrmark fick namnet Noppa. Den var en rätt ung vuxen hane på 21,5 kilo som var i god form. Återstår att se om Noppa beger sig ut på en lika lång vandring som lodjuret som bandsattes 2013. Enligt Herrero kan de unga lodjurens första vandring när de letar efter ett eget hemområde pågå i flera månader.

Håller ortsborna informerade

Informationen om lodjurets vandringar vidareförmedlas till fällans ägare, jaktföreningen, markägaren och jaktvårdsföreningen. Tuominen och Asikainen följer lodjuret Noppas vandringar med stort intresse. Även Norrmarksnejdens jaktvårdsförening hålls underrättad om det sändarförsedda lodjuret.

– Det är fint att positionsinformationen sprids också lokalt. Det är verkligen intressant att se hur ett lodjur strövar, vad det äter och storleken på hemområdet. Vid behov bistår vi Naturresursinstitutet, exempelvis för att i terrängen fastställa vad för ett bytesdjur lon har ätit. Vi känner trakten så det är enkelt för vårt folk att hitta till platsen, berättar Timo Pietilä som är verksamhetsledare på jaktvårdsföreningen

Forskarna börjar följa Noppa

Under de första dagarna kom det ingen positionsinformation från Noppas GPS-sändare, men några dagar senare fångades Noppa av en viltkamera vid en annan likadan fälla, cirka sju kilometer ifrån. Uppenbarligen hade Noppa inte blivit traumatiserad av fångenskapen.

– Vi har sett det här hända förut, att godbitarna i fällorna fångar somliga lodjurs intresse så att de tycks glömma sina tidigare erfarenheter. Kanske är det brunsten på vårvintern som spelar in här. Av någon orsak har individerna med intresse för fällor nästan undantagslöst varit hanar, säger Herrero med ett skratt.

Så småningom började sändarinformationen löpa och forskarna började få klarhet i storleken på Noppas hemområde och hur han strövar.

– När projektet avslutas och de sista halsbanden har trillat av så sammanställer vi informationen och analyserar vandringarna, storleken på hemområdena och bytesdjuren, berättar Herrero.

Flera lodjur har gått i fällan

När jag skriver de sista raderna på den här artikeln får jag ett mejl av Antti Tuominen.

– En lo till har gått i samma fälla! Ska vi sätta ett halsband på den också?

Ett hastigt samtal till forskarna bekräftade sändarhalsbandet. De kände redan till platsen och vi hade tillstånd av markägaren som också är jakträttsinnehavaren. Sändarpåsättningen går på rutin. Hanen väger 24,4 kilo och blir döpt till Nalle.