Har vi fortfarande guldschakaler?

I sydöstra Europa, som utgör kärnan i utbredningsområdet, har stammarna på sina håll blivit täta. I exempelvis Ungern uppgick schakalavskjutningen året 2023 till drygt 14 000 stycken.

Guldschakalen är ett hunddjur som är aningen större än en räv. Områdena i Europa där arten förökar sig är mestadels landsbygd. I Estland förökar den sig vid kusten och vid den största insjön i landet, Peipsijärvi. Om vi jämför dagens estniska fortplantningsområden med terrängen i vårt land så verkar sydkusten vara den bäst lämpade för den här nykomlingen. Tills vidare är frågan dock teoretisk; samtliga tre individer där könet kunde fastställas har varit hanar.

Schakalobservationerna i vårt land har gjorts – med undantag av schakalen i det sydöstra hörnet – norr om linjen Vasa-Jyväskylä-Joensuu. Det här kan delvis vara en slump, men Sankt Petersburgs storstadsområde kan också spela in. Schakalerna som utvandrar från Estland blir tvungna att följa Aunusnäset mellan sjöarna Ladoga och Onega, och korsar gränsen till Finland längre norrut.

Nio bekräftade observationer

I Finland gjordes åren 2018 till 2024 nio bekräftade observationer av guldschakaler, men sedan 2024 har, såvitt känt, inga nya observationer blivit gjorda. Vintern 2024-2025 rörde sig i både tätorten Sotkamo och i Kärnänsaari i Lappajärvi ett hunddjur som kunde ha varit en schakal, men någon fullkomligt säker artbestämning kunde inte göras.

Guldschakalerna kan vandra långa vägar från platsen där de blev födda. Individen som dog i mellersta Lappland var enligt den genetiska analysen hemma från den ungerska populationen som befinner sig ungefär 1 500 kilometer från oss.

Vi känner inte till hur många av schakalerna som har rört sig i Finland som har vandrat så här långa vägar ända från sydöstra Europa. Tills vidare antar vi att de flesta kommer från den estniska stammen som består av ungefär tjugo reproduktiva par.

Efter vandringen, när en schakal har slagit sig ner på en ort, kan den stanna länge på ett rätt begränsat område. Hanen som överlevde fyra vintrar i Siikajoki i Norra Österbotten utgör ett exempel på det här.

Vi känner inte till det exakta antalet guldschakaler som har rört sig eller rör sig här i landet. Mest schakaler tycks vi ha haft vintern 2023-2024 då de sannolikt var åtminstone tre stycken. I Norra Österbotten strövade två hanar, den ena i Siikajoki och den andra i Ylivieska. Av dem fick vi både viltkamerabilder och avföringsprover för DNA-analyser. Sommaren 2024 fastnade en schakal på en mobilkameratagen bild i Enare. Den hade redan blivit observerad under vintern innan.

Schakalen (över)lever inte i vargrevir

Schakalen jagar mårdhundar som är mindre och klumpigare, men med sin nära släkting vargen kan den inte samexistera. Förekomsterna av varg påverkar därför de europeiska förekomsterna av guldschakal.

Även om det förekommer att vargen och schakalen parar sig med varandra så går det i regel så, att vargen dödar eller jagar bort en schakal som har råkat ströva in i ett vargrevir. Det här visar sig bland annat så, att schakaler inte får ungar i mellersta Estland där det finns flera vargflockar.

Även om naturförhållandena i sydvästra Finland är sådana att schakaler skulle kunna trivas där så kan det starka vargbeståndet sätta stopp för invandringen.

Syns tåbron i spåret?

Tassavtrycket efter en schakal är ungefär lika stort som avtrycket efter en räv. Om avtrycket är skarpt så går det att urskilja en bro mellan de främsta tårnas trampdynor. Denna saknas i ett tassavtryck efter en räv eller en varg.

Schakalerna har för vana att vara livligt högljudda. Schakalens nattliga ylande är inte lika dovt och rent som hos vargen utan ljuder klart högre och lite grann sprucket som hos räven.

Mera information om hur du känner igen en guldschakal hittar du bland annat i viltcentralens guide för spår i snön (Wikman & Kojola 2025).