Brott och straff

Jakt på skadskjuten älg slutade i tingsrätten – åtalet förkastades

Publicerad30.6.2023

I spalten Brott och straff behandlar tidningen Jägaren aktuella rättsfall med anknytning till viltet, jakten, föreningsverksamheten och vapnen. Fallen har sammanställts av juristen Panu Hiidenmies på advokatbyrån Applex.


 

Talan väcktes mot två älgjägare för jaktbrott. Enligt åtalet hade jägarna av grov oaktsamhet använt sig av ett motordrivet fordon och vållat fara för människor och egendom. Enligt åtalet hade jägarna dessutom brutit mot förbud och begränsningar som hade givits för den allmänna säkerheten.  

Jaktledaren åtalades för jaktbrott eftersom han enligt åtalet hade försummat att planera, organisera och ge anvisningar för jakten, vilket han enligt jaktlagen borde ha gjort. 

Den andra jägaren vållade enligt åtalet fara för människor och utomståendes egendom genom att skjuta en älg som i skottögonblicket befann sig på uppskattningsvis 10 till 20 meters avstånd från ett järnvägsspår. Älgen, som just då drevs av en hund, befann sig på en för järnvägsunderhåll avsedd väg utmed spåret. Jägaren hade följt hunden med sin GPS och ställt sig på en plats som han antog att älgen skulle passera.  

Jägarna bestred åtalet och yrkade på att staten skulle ersätta deras rättegångskostnader.

Ett antal obestridliga faktum 

Fallet inkluderade ett antal obestridliga faktum. Jakten hade skett under lovlig tid och föreningen hade jaktlicens för älg. Under den här jakten, som bedrevs med hund, hade det skett en skadskjutning som ledde till att föreningen hade fortsatt jakten utanför sitt jaktområde. Den andra jägaren hade ställt sin bil vid servicevägen och promenerat till en plats några hundra meter längre fram, där han antog att älgen skulle passera. Den här slutsatsen hade han dragit utifrån hundpejlen. Det var samma jägare som tidigare hade skjutit på en älg några kilometer ifrån, i föreningens jaktmarker, nära tågspåret på mark som hörde till statsjärnvägarna. 

Var det en jakt på skadskjuten älg?

Enligt tingsrättens bedömning var den avgörande frågan den, huruvida älgen hade varit skadskjuten. Enligt den första skytten, som hade fungerat som jaktledare, hade skottet han skjutit träffat framtill på älgen. Den här slutsatsen hade han dragit av skottet och senare av det faktum att det på älgen efter fällningen hade funnits två skottskador; det skadskjutande skottet och det fällande skottet. Enligt den första skytten hade det på marken där älgen befunnit sig vid det första skottet funnits älgpäls och blodstänk. Älgen hade fortsatt och hunden hade börjat skälla på den på nytt. Han hade anmält skadskjutningen till ett vittne som deltog i jakten: älgen är träffad, det finns blodspår, och den måste avlivas. 

Vittnet hade vidarebefordat jaktledarens order om att avliva älgen och detta hade sedan blivit verkställt. 

Det fanns ingenting i utredningen som skulle ha stött åtalspunkten att det första, skadskjutande skottet skulle ha saknats. Det som vittnet berättade om det första skottet grundade sig inte på egna syn- eller hörselobservationer. Det fanns inte heller någon utredning om huruvida det första skottet hade träffade älgen. Med hänsyn taget till vittnets berättelse om det som skett ansåg tingsrätten det vara klarlagt att den första jägaren hade skjutit på älgen, precis som han hade uppgett. 

Tingsrätten noterade att om det inte hade handlat om en avlivning av en skadskjuten älg så hade det alldeles uppenbart varit ett uppsåtligt jaktbrott. Men antagandet stöddes inte av jägarnas öppna uppträdande vid fällningen och med myndigheterna. Älgjaktlaget försökte inte dölja det skedda och älgen hade tagits ur på banförvaltningens område på en synlig plats. Samtalet med polispatrullen som anlände till platsen stödde inte heller det brottsliga alternativet. Tingsrätten fastställde att det hade handlat om avlivning av ett skadskjutet vilt. 

Nyttjande av motorfordon vid jakt

Jägaren som hade fällt älgen åtalades också för att ha använt ett motorfordon vid jakten. Men eftersom det inte handlade om jakt utan om avlivning så förkastades även detta åtal. Så vitt jaktföreningen visste fanns det inte där älgen avlivades något annat älgjaktlag som man hade kunnat kontakta. Dessutom hade jägaren promenerat mellan 200 och 300 meter från bilen. 

Vållande av fara

Skytten som avlivade älgen berättade att han hade försökt minimera riskerna genom att planera fällningen på förhand. Enligt uppgift hade han hunnit följa med situationen ”ett bra tag”. Om skjutriktningen föreligger ingen annan utredning än skyttens egna ord; att han sköt mot skogen. Enligt utredningen hade skottet inte varit riktat utmed vägen eller tågbanan. Avståndet till älgen hade varit mellan 50 och 100 meter och skytten hade befunnit sig högre än älgen, vilket minskade risken för skador eller en olycka. Skytten berättade att han hade försäkrat sig om att det inte fanns människor eller egendom bakom älgen. Tingsrätten fastställde att skytten inte hade vållat någon fara. 

Det var alltså inte fråga om älgjaktlagets jaktmarker. I sådana brukar det finnas säkerhetshöjande faktorer, som förhandsplanerade och utmärkta pass och jakttorn. Rätten fastställde att säkerhetshöjande faktorer, som förhandsplanerade skjutsektorer, hade varit en omöjlighet på platsen eftersom älgjaktlaget inte hade jakträtt där. Av detta skäl var situationen, enligt tingsrättens uppfattning, inte fullt ut jämförbar med den planering som älgjaktlagen och jaktledarna gör på förhand i enlighet med jaktlagen och jaktförordningen. Samtliga åtal förkastades och staten ålades att betala jägarnas rättegångskostnader.