Vinterripor

Ödemarkens vita fåglar

Talvivaellus riekkoja metsästäen tarjoaa upottavia hankia sekä ankaraa pakkasta ja viimaa, mutta myös ikimuistoisia hetkiä ystävien kanssa saaliista ja revontulista nauttien.

En långtur på vintern för att jaga ripa bjuder på djupa snödrivor, sträng kyla och blåst, men också på minnen för livet tillsammans med vänner; vi njuter av bytet och norrskenet.

textJoel Aholabilder Joel Ahola
Publicerad18.3.2020

De nästan tre meter långa skogsskidorna sjunker djupt i drivan vid kanten av fjällbjörkarna. Snön skulle bära bättre ute på öppen mark, ett tjugotal meter åt sidan där den hårda vinden och kölden har packat snön.

Jag stannar och lutar mig mot stavarna för att pusta och skjuter upp luvan i min svettiga panna. En blick bakåt avslöjar att pulkan har plöjt en djup fåra i den mjuka snön. Lasten är tung eftersom pulkan är packad med utrustning för en vecka, från snöskyffel till spritkök och sovsäck och tält. Visserligen ska vi övernatta i ödestugor, men här i ödemarkerna i den lapska armen måste man vara beredd på att tälta eller gräva ut en håla i snön.

Skidåkare på långtur styr vanligen kosan ut i ödemarkerna först i april när vårsolen och nattkölden skapar bärande skare. Vårt sällskap har gett sig iväg redan en månad tidigare eftersom ripjakten tar slut den sista mars.

För framryckningen är björkbeståndet utmed bäcken inte det bästa vägvalet, men jag kämpar mig fram här fullt medvetet. Då får jag syn på det jag kom hit för: spårlöpor efter ripor som slingrar sig kring snåren. Se där spåren efter dagens betande!

Spårlöpan efter en ripa slutar med vingavtryck i snön, det vill säga att fågeln har fortsatt beta någon annanstans.

Jag kränger hagelgeväret från ryggen, öppnar piporna och stoppar i patroner. Jag håller med vänster hand om framstocken och lägger kolven mot magen, stödd mot dragselens höftbälte. Med höger hand håller jag bägge stavarna, men sticker inte händerna genom öglorna.

Skidandet blir ännu besvärligare, men jag kämpar mig bit för bit framåt. Jag spanar noga av kanten på björkbeståndet eftersom de vita riporna är osynliga i snön. I det samma flyger en ripa upp med ett skratt tio meter ifrån mig.

Stavarna faller ur handen och hagelgeväret stiger till kinden. Skottet dånar och bryter friden i ödemarken och ripan störtar i drivan. Jag betraktar en ensam fjäder som dalar – och ler.

Middagsingredienserna är skaffade och då är det lätt att le.

På vädrets villkor

Kölden biter mig obarmhärtigt i kinderna. Jag drar upp kragen och drar luvan under huvan längre ner över öronen.

Vi har redan skidat i fyra dagar i Utsjoki, i ödemarken i Paistunturi. Föret är bättre nu än i början, för under den första natten var det 37 grader kallt. Därefter blev vädret mildare och återgick till normala köldgrader, men i stället blåste det nästan upp till storm. Svärfar fick en liten förfrysning på kindbenet som minne.

Vid Kuivistugan har vinden drivit ihop så mycket snö att jag kan skida upp på stugtaket. Nu har vi inkvarterat oss i Njavgoaivistugan där min kamrat stannar kvar för att koka morgongröt och slappa. Jag kan inte låta bli att ge mig ut på en liten morgontur längs en närbelägen bäck trots att kölden återigen är sträng.

Som jag känner det så är jag snarare en vandrare än en jägare trots att jag skaffade jaktkort redan som elvaåring. Med somliga mått mätt är jag en usel jägare eftersom det finns folk som anser att man inte alls ska jaga hönsfågel utan hund. Men trots kritiken sätter jag stort värde på ödemarksriporna som jag har fällt. Må envar njuta av jakten på sitt sätt! Det gör ju bara jakten rikare.

Jag inledde min karriär med långa jaktturer med höstliga vandringar. Under ”ruskan” i september är det lätt att ta sig fram och överleva i terrängen, men jag gillar oktober bättre. Då står fjällbjörkarna kala och de nästan vita riporna avtecknar sig tydligt i den mörka terrängen, om inte den första snön redan har fallit.

Höstjakten är fantastisk, men en vintervandring på ripjakt är strået vassare. På bägge jakterna skjuter jag nästan alla ripor på marken. I regel går det åt lika många patroner som det finns fåglar i dagskvoten.

Jag väcks ur tankarna med ett ryck när två ripor löper iväg över snön bara några meter från skidspetsarna. För den ena får spurten ett brått slut, men den andra hinner löpa tio meter till. Där hejdar den sig för att begrunda läget.

Begrundar gör även jag. Varför fungerar inte den andra pipan? Tydligen har kölden fått slagstiftet att kärva. Fort, bryt bössan, ut med tomhylsan ur den fungerande pipan och flytta patronen från undre pipan till övre.

Den andra ripan faller också den, men operationen kan väl inte kallas en doublé eftersom jag måste skjuta båda fåglarna med samma pipa.

Ödestugorna ger jägarna en varm plats att pausa och övernatta på – ett hem i ödemarken.

Mitt ute i ingenstans

I ödemarken finns det inga vägar. Den börjar först där som jägare på dagstur vänder.

Friheten börjar när det är tio kilometer till plogad väg. Jakttrycket är försumbart i den här trakten och riporna beter sig annorlunda. De har kanske aldrig råkat på människor, hundar eller snöskotrar. Ofta blir de inte skrämda av en jägare som skidar långsamt, ens om han skulle ha grälla fritidskläder i stället för snödräkt.

Min längsta vinterjakt på ripa var bortåt 200 kilometer lång. Rutten gick genom hela tre tillståndsområden. Nära gränserna för småviltsområdena måste man ofta köpa dubbelt tillstånd för att kunna jaga från morgon till kväll.

Väderleken eller trasig utrustning som måste lagas har ibland försenat den planerade tidtabellen eller tvingat mig att lägga om ruttplanen helt och hållet. Sådana gånger har det blivit en mellandag i jakten eftersom tillstånden var skaffade för fel område. I princip går det att skaffa ett tillstånd som saknas per telefon, men i ödemarkerna är det ofta så att mobilen får kontakt bara uppe på fjälltopparna.

Men hur som helst så går det inte på en långtur att jaga hela tiden. Den som redan på morgonen fyller sin kvot får tillbringa återstoden av dagen med att njuta av skidandet och landskapet. Som motvikt kommer det ofta dagar då man inte ser ens skymten av någon fågel.

Spåren berättar

I kanten av björkbeståndet finns det gott om spår efter ripor. Där fåglarna har betat finns det spår efter en landning, fotspår från snår till snår och därefter vingavtryck när ripan har flugit upp igen. Gropar i snön med spillning på botten visar var riporna har övernattat.

Trots att det finns gott om spår har jag redan skidat i ett par timmar utan att se en endaste fågel. Orsaken är alldeles klar, för en järv som har kommit från den norska sidan har strax innan lufsat före mig. Jag följer järven i spåren för det vore ju fint att få se ett rovdjur här i fjällen.

Till slut måste jag ge upp järvspåret och återvända till stugan för att hinna fram innan det mörknar. I följande svacka får jag syn på flera nedslagsspår som tar slut i snön. Riporna har grävt ner sig alldeles framför mig!

Med dunkande hjärta gör jag hagelgeväret klart och smygskidar tyst framåt. I det samma störtar sex ripor upp från sina snögropar. Jag tar sikte på ett par som flyger ytterst.

De här riporna ska vi snart äta till middag med grädde, mos och plättar till efterrätt.

Ripmiddagen som vi avnjuter med tända ljus smakar underbart som avrundning på en tuff dag på skidor. Stugvärmen gör mig salig, men emellanåt bara måste jag gå ut i kylan. Norrskenet flammar på himlen i grönt, vitt och rött. Stjärnorna tindrar som prickar över ödemarken och Vintergatan sträcker sitt ljusa band över himlen.

Ödemarken tar och ger, men idag känner undertecknad jägare att han har stått på den mottagande sidan. Livet och lyckan är påtagligt närvarande i den här stunden, i ödemarken tillsammans med vännerna.

En gemensam ripmiddag i ödestugan kröner kvällen medan norrskenet flammar över ödemarken.
0 Kommenttia
Inline Feedbacks
Katso kaikki kommentit

10 vinkkiä riekkovaellukselle

luvat

Vaelluksen suunnittelu alkaa kanalintulupien hankinnalla, sillä lupien saatavuus ja myönnettävät alueet vaihtelevat vuosittain lintukannan mukaan.

reittisuunnitelma

Vaelluksen reitti kannattaa suunnitella autiotupien kautta ja hankaliin keleihin pitää olla matkaa lyhentävä varasuunnitelma.

varautuminen

Erämaassa kaikki ei mene aina suunnitelmien mukaan, joten tupien varaan suunnitellulle retkelle pitää ottaa mukaan teltta, keitin, lapio ja muut maastoyöpymiseen vaadittavat varusteet.

turvallisuus

Selässä kuljetettava ase ladataan vasta esille otettaessa ja leirissä haulikkoa pidetään piiput avattuna, jotta kanssavaeltajien turvallisuus on taattu.

ahkio

Vaelluksen varusteet kulkevat ahkiossa rinkkaa kevyemmin ja samalla selkä vapautuu aserepun tai hihnallisen aseen kantamiseen.

suojalasit

Aurinkolasit ovat välttämättömät lumilakeudella ja laskettelulasit tarjoavat hupun kanssa suojan kovassa tuulessa ja tuiskussa.

pilli

Ongelmatilanteessa pillillä on hyvä kutsua kavereita apuun. Ihminen jaksaa puhaltaa pilliin useita tunteja, mutta huutaa vain pari minuuttia.

kylmälaukku

Ahkioon sopiva kylmälaukku pitää eväät hiihtäessä sulana ja tuvalla riittävän viileänä.

kuivasäkit

Elintärkeät vaihtovaatteet ja makuupussi pysyvät varmasti kuivina vain vedenpitäviin kanoottisäkkeihin pakattuina.

pilkkikaira

Kairalla puhkaisee nopeasti jopa metrisen jään, jolloin juomavettä ei tarvitse sulattaa lumesta.

10 tips för ripjakt på långtur

tillstånden

Planeringen av en långtur börjar med att man skaffar tillstånden för hönsfågel eftersom tillgången på tillstånd och områdena varierar från år till år beroende på fågelstammen.

ruttplanen

Det är förnuftigt att låta rutten gå från ödestuga till ödestuga. Du behöver också en plan B för besvärligt väder som gör turen kortare.

beredskapen

I ödemarken går allting inte alltid som planerat. Även om rutten bygger på ödestugorna ska du ta med tält, stormkök, skyffel och övrig utrustning för övernattning i terrängen.

säkerheten

Ladda geväret som du bär på ryggen först när du tänker skjuta. När du slår läger ska bössan vara bruten för att garantera kamraternas säkerhet.

pulkan

Det är lättare att transportera utrustningen i en pulka än i en ryggsäck. Då kan du bära en gevärsryggsäck eller geväret i en rem på ryggen.

skyddsglasögonen

Solglasögonen är nödvändiga på snöig slätmark medan slalomglasögonen tillsammans med huvan skyddar ögonen i hård blåst och snöyra.

visselpipan

I en nödsituation behöver du en visselpipa för att kalla på dina kamrater. Du orkar inte ropa i mer än några minuter, men du kan blåsa i en visselpipa i flera timmar.

kylväskan

En kylväska som får plats i pulkan hindrar att matsäcken fryser och håller den sval i stugan.

torrsäckarna

Torrsäckarna är det enda sättet att hålla de livsviktiga ombyteskläderna och sovsäcken torra.

isborren

Med en isborr tar du dig snabbt genom till och med metertjock is och slipper smälta snö för att få dricksvatten.

Vad tycker du om tidningen Jägaren på nätet?



Årets sista nummer av Jägaren var ett engångsförsök som gavs ut enbart på nätet.

Svara på enkäten senast den sista december och delta i utlottningen av en viltkamera!