Kilometrarna blir allt fler men inga fåglar visar sig. Men landskapet i armen är hänförande även om bytet skulle utebli.

Från lapska armens fjäll till skogarna i Muonio

Den lapska armen bjuder på fina upplevelser för friluftsfolk. Det gör också en jaktresa till det här enastående landskapet. Terrängen och vädret varierar, och vandraren får verkligen uppleva naturen.

Text Olli Kangas bilder Petri Nieminen och Tero Soronen

Publicerad10.1.2022

Det var tänkt att vi först skulle styra kosan till den svenska sidan, men där fanns jakttillstånd för utlänningar först från den 25 september, så det blev bråttom att ordna finska tillstånd. Lyckligtvis inkluderade sällskapet Ville Alatalo som guidar i Kilpisjärvi och han ordnade jakttillstånden för vår grupp. Annars hade det blivit fiske för hela slanten. Visserligen svingade vi också flugor under resan och fick smaka på harr.

Vi ställde upp vårt läger i behagligt väder, men så fort tälten och tältbastun var resta så rasade en regnfront över oss så det smattrade på tältdukarna. Och när gänget vaknade och tände morronbrasan så slaskade det!

Slaskandet övergick i regn och regnet höll i sig hela den första jaktdagen. Men några vingslag varken syntes eller hördes, trots att vi oförskräckt avverkade flera kilometer i blötan. Efter regndagen smakade det med tältbastu! Ugnens heta stenar mildrade dagen som varit och gav motivation för nästa dag. Att frakta en tältbastu innebar förstås ett visst besvär, men att få kasta bad efter en lång dag med besvikelser vägde upp besväret.

Det lönade sig att släpa på bastutältet, så uselt som vädret var.

Tjäderskogarna i Muonio kallar

Det verkade finnas väldigt lite ripor och de som fanns höll sig väl dolda. Lägerparlamentet beslöt därför enhälligt att sällskapet flyttar längre ner, ända ner till Muonioskogarna, där vi hade fått tillstånd. Sannolikheten ökade när vi kunde inkludera tjädern, orren och järpen på listan över tänkbara fåglar.

Sålunda bilade vi till Muonio, där jaktterrängen är skogig och fjällen hägrar i fjärran som vackra snöhjässor. För friluftsfolk med bred aptit är Muonio ett sannskyldigt mecka. Utöver Muonio älv finns där också smärre åar för fiske och vattensport. Forsen Äijäkoski i Muonio älv är en hänförande upplevelse hur man än vill uppleva den. Men ingenting förmår ju trösta en jägare om fåglarna har uteblivit. Inte ens det, att ruskan brann i sin grannaste prakt när morgonen grydde i Muonio och vädret var en fröjd att skåda.

Som grädde på moset fanns det mycket mera fågel här än uppe i armen. Efter bara några kilometer anmälde sig den första. Hunden Luna anmälde fågeln exemplariskt, men när vi närmade oss visade det sig att tjäderhönan redan hade avvikit. Vi såg den på håll där den satt i ett träd, så vi hagelskyttar fick snällt beundra den på avstånd. Med en studsare hade den varit inom räckhåll.

Men glädjen över tjädern varade inte länge eftersom vi inte fann några fler fåglar. Strövandet hade börjat tynga både benen och humöret, så ett par av grabbarna gav upp och återvände för att elda tältbastun.

Strax därpå fick Kira korn på en tjäder. Vi närmade oss tyst och försiktigt men ändå kvickt. Men fågeln var inte född i farstun utan flög iväg långt innan vi kommit inom skotthåll.

Det blev Kiras mammas tur och efter en stund återvände hon och meddelade att hon hade upptäckt en fågel. Vi smög närmare och en ripa tog till vingarna. Den här gången smällde det, men ripan tappade inte en endaste fjäder. Haglen gick solklart bakom.

Ville Alatalo och Juho Kärppä laddar upp vid brasan.

Hund och husse samarbetar

Även om ingen av oss ännu hade stoppat någon fågel i ränseln så hade hundarna visat att de är bra på att berätta. Om det är ont om fågel, som på den här jakten, så utvidgar en fungerande hund sitt sök. Den söker terrängen flera hundra meter ifrån, så jägaren självfallet inte ens kan se om den har hittat en fågel. Alltså måste hunden komma tillbaka och rapportera om fågeln för husse. Samspelet mellan jägare och hund är således en avgörande faktor. Enligt Tero Soronen har somliga hundar den här informationsfunktionen färdigt installerad medan den hos andra måste läras in. När hunden har fattat stånd ska husse (eller matte) vänta på att den återvänder. Därefter går hund och husse tillsammans till fågeln. Genom upprepningar lär sig hunden att hämta husse, annars blir det ingen fågel.

– Det kan lugnt gå en halvtimme innan hunden lämnar ståndet. Man kan också vänta tills hunden börjar titta bakåt och då kalla in den, berättar Soronen.

Självfallet kan jägaren använda en gps och kika i telefonen var hunden håller hus. Men mången jägare anser att rapporteringen är just precis det där samarbetet mellan husse och hund som man vill ha. Men ett pejlhalsband är naturligtvis en bra försäkring som inte fördärvar jakten. Hunden ska ju inte läras att jägaren alltid uppenbarar sig vid ståndet liksom av sig själv, utan något hämtande.

Det blöta vädret stör inte hundarna. Ångan är uppe oavsett om det finns fågel.

Tjädern fanns uppe i branten

Vi strövar vidare under gynnsamma omen. Följande underrättelse kommer nästan genast efter den föregående. Vi inleder en skoningslös 300 meters snabbsmygning och anländer till foten av en brant. Hunden står en god bit högre upp.

Tero litar på sin hund även om platsen är en smula märklig. Självklart finns det en fågel där uppe eftersom min pålitliga hund säger så! Tero får ta klättringshjälp av träd för att kravla sig upp för branten. Uppe vid kanten visar sig med ens ett tjäderhuvud som sträcker på nacken och kikar. Den tänker ge sig iväg, men två snabba skott hejdar flykten och Tero kommenderar apport.

Det ekar i skogen när Tero berömmer sin hund och tackar jaktens gudinna Diana som lät den gamla hunden åstadkomma detta.

– Det känns fint att kunna ge en så här otroligt fin jaktsituation åt en nioåring som inte har så många säsonger kvar! utbrister Tero.

Ville, Juho och Petri stämmer in i glädjen. Det roar dem att föreställa sig minerna hos kamraterna som avbröt och återvände till lägret, när de berättar om jakten för dem. Det är dumt att avbryta en jakt mitt i!

Smärre gliringar hör ju till på sådana här resor. I bastuvärmen grunnar grabbarna redan på nästa års expedition; vart ska vi åka då? Dessutom ska vi ordna tillstånden i god tid …

Äntligen! Tero Soronens (med tjädern) min berättar hur mycket han har väntat på detta. Juho Kärppä (till v) och Ville Alatalo delar glädjen.