Ett examenstillfälle på 60-talet.

Jägarexamen har vandrat en lång väg
Handböcker och tenter i drygt ett halvsekel

Jaktkortet blev obligatoriskt med 1934 års jaktlag, men jägarexamen infördes först i 1962 års jaktlag. Finland var det första nordiska landet som införde en obligatorisk jägarexamen.

text Juha K. Kairikko bilder Jaktmuseum

Publicerad16.7.2020

Även om lagen trädde i kraft 1.8 1962 så inleddes arbetet med att planera examen och examensfrågorna först följande sommar. Examen togs i bruk 1.8 1964, vilket betyder att det i år har gått jämnt 55 år sedan varje ny jägare måste skriva jägarexamen för att få jaktkort.

Jägarna utan examen

I jägarkåren i vårt land finns det fortfarande jägare som inte har skrivit jägarexamen. Nuförtiden väcker detta faktum förvåning. När jag sedan avslöjar att jag själv hör till dessa examenslösa så får jag kanske frågan med vilka knep och konster jag har lyckats jaga i åratal – jägarexamen är ju lagstadgad!

Visst är den det, men den har inte alltid varit det. Enligt verkställighetsbestämmelsen i 1962 års jaktlag förelåg inget examenstvång för de jägare som hade skaffat jaktkort före den första augusti 1964. Kortet postades till dem och betalningen höll kortet giltigt utan några vidare krusiduller. Bara jägaren såg till att han eller hon också i fortsättningen betalade jaktvårdsavgiften utan något fem år långt uppehåll så behövde han aldrig skriva provet.

De yngsta jägarna utan examen är numera i 70-årsåldern. Men även bland jägarna som idag är äldre än 70 så har de allra flesta skrivit provet. I praktiken skaffade man ju sig jaktkortet tidigast som 15-åring eftersom det var minimiåldern för att beviljas innehavstillstånd för vapen.

Viltvården gavs stort utrymme ända från början i jägarexamen.

En handbok för jägarexamen

Så fort den nya jaktlagen med kravet på jägarexamen hade trätt i kraft utsågs biträdande direktör Keijo Nyberg på nygrundade Jägarnas Centralorganisation till uppgiften att skriva en examenshandbok. Som fackgranskare utsågs en kommitté med Nyberg och två andra personer. Och eftersom man i all föreningsverksamhet alltid har älskat kommittéer så utsåg man en ny och ännu större kontrollkommitté för att granska biträdande direktörens och kontrollkommitténs arbete. Därefter läste JCO:s arbetsutskott manuskriptet innan handbokens första upplaga trycktes.

I april 1964 hade projektet äntligen kommit så långt att handboken kunde tryckas. Den första upplagan hade titeln Vad var och en bör veta om jakt med en undertitel som berättade att detta var en Handbok för jägarexamen.

Till formatet var boken synnerligen blygsam med sidor i storleken A5. Den hade drygt 50 sidor, men titelsidan och reklam upptog sju av dem, så det egentliga innehållet var inklämt på 43 sidor. Men eftersom texten var satt med en väldigt liten stil så fanns det ändå plats för mycket stoff. Lyckligtvis var förstoringsglaset redan uppfunnet!

Handboken behandlade koncentrerat bestämmelserna i jaktlagen, utredde säkerhetsaspekter, behandlade frågor kring beskattningen av viltet och avhandlade god jägarsed.

Viltvård

Viltvården gavs av naturliga skäl rätt stort utrymme. Som betydande viltfördärvare betraktades duvhök, sparvhök, uv och i Lappland fjällvråk. Handboken hade teckningar av en gammal duvhök, en fjällvråk, en bivråk och en ormvråk. Eftersom jakt på rovfåglar betraktades som effektivt viltvårdsarbete fanns där ett helt uppslag med anvisningar i ord och bild för hur man bygger en bur för hök och vråk.

Kontinuerlig decimering av små rovdjäggdjur betraktades självfallet också som effektiv viltvård. Olika fångsmetoder beskrevs kortfattat. På ett annat uppslag gavs anvisningarna med både text och teckningar för hur man bygger en rovdjursfälla, precis som för hök- och vråkburen.

När det i början av 60-talet blev allmänt känt att jägarexamen skulle bli obligatorisk för nya jägare gav det upphov till en hel del funderingar. Munterhet väckte bland annat den här skämtteckningen i tidningen Apu av signaturen OH (Olavi Hurmerinta).

Även säkerheten i ord och bild

Särskilt betonades att jägaren skulle vara säker på att han kunde skjuta varje fällande skott riskfritt. En helsidesteckning visade en jägare som såg det översta av ryggen på en älg bakom en liten kulle, men det var inte alls någon älg utan två kvinnor som plockade svamp med baken i vädret!

En annan teckning på samma tema visade en älg bakom ett snår, som visade sig vara en traktor.

Examenstillfällena

Det var jaktvårdsföreningarna som ordnade examenstillfällena och dessa bestod av två delar. Det skriftliga provet hade 20 frågor med tre alternativa svar. Det fanns alltså inalles 60 svarsrutor. För varje fråga skulle man markera rätt ruta – eller flera rutor.

I undervisningsdelen av examen undervisades aspiranten i vapensäkerhet och andra säkerhetsfrågor.

Undervisningsdelen var inget egentligt prov för aspiranten, för där tenterades ingenting.

Under det första året ordnades bortåt 2000 examenstillfällen med 14 748 prestationer. Av dessa godkändes 9630 eller 66,5 procent.

Nya och förnyade upplagor av handboken

Den första versionen av handboken för jägarexamen trycktes i 10 000 exemplar, som antogs räcka i flera år. Men det gjorde upplagan inte. Handboken sålde slut redan under det första året, varför man redan i början av följande år måste ta en ny upplaga. Där införde författarna rätt mycket ändringar som ändå inte påverkade ämnesinnehållet. Namnet var fortsättningsvis Handbok för jägarexamen.

Detta opus skulle förbli en bästsäljare under åren som följde. Den totalförnyade nionde upplagan kom ut 1975. Därefter ökade sidantalet för varje upplaga och examen blev ännu mer krävande. Procenten godkända låg i regel på drygt 50, men ibland sjönk resultatet en god bit under.

Handboken som förbereder för jägarexamen har vuxit från ett rätt anspråkslöst häfte till en rejäl bok.

Förutseende

När det åren 1959-1961 ryktades om att en lagstadgad jägarexamen skulle införas löste drygt 46 000 jägare jaktkort, somliga bara för att de kanske någon gång skulle börja jaga.

När det sedan blev bekräftat att lagen hade fått en bestämmelse om en obligatorisk examen med en övergångsperiod så besökte drygt 24 000 personer länsmanskansliet under övergångstiden för att skaffa sig jaktkort. Inte heller dessa behövde skriva jägarexamen.

Under de två första åren med ett faktiskt jaktkortstvång minskade det totala antalet jägare med cirka 10 000 personer. Därefter återställdes den normala tillströmningen.

Här kan dessutom nämnas att Finlands Jägarförbund redan på 50-talet föreslog att det skulle bli obligatoriskt med en jägarexamen, men ministeriet uppmanade förbundet att vänta tills förnyelsen av lagen var klar. Några distrikt började då ordna med frivilliga examenstillfällen, och det svenskspråkiga distriktet gav till och med ut en egen examenshandbok.