Vitsvanshjorten: En skadlig främmande art?

Det är förstås ett obestridligt faktum att hjorten inte är någon ursprunglig art hos oss eller förekommer naturligt. De första vitsvansarna infördes i landet 1934 från Minnesota i Förenta Staterna, så arten firar alltså i år sitt 90-årsjubileum i Finland.

Historien börjar med fem vitsvanshjortar

Det lär vara konsul Eino A Alto, som hade levt i Amerika, som var upphovsman till idén. På 1930-talet föll tanken i god jord eftersom tillståndet för de övriga hjortdjuren i landet var dåligt efter kriget. Skogsvildrenarna och rådjuren hade i praktiken försvunnit och för älgarna var läget inte mycket bättre.

Finlands Allmänna Jägarförbund (nuvarande Finlands Jägarförbund) godkände donationsförslaget 1934 och de första vitsvanshjortarna fördes till Rafael Haarla på Laukko herrgård. Planen var att lasta åtta vitsvanskalvar på fartyget S/S Scanmail, men en av de fyra hanarna förolyckades före avgången. Dessutom dog två av de ombordlastade tre hankalvarna under resan. Till Finland anlände således bara fem kalvar, en hane och fyra honor.

I mars 1938 föll ett träd över hägnets stängsel och hjortarna rymde. Hindarna lät sig lockas tillbaka till hägnet, men inte bocken. Till slut beviljade jordbruksministeriet dispens för att släppa ut hela flocken. Och därmed tog en av de märkligaste viltvårdsberättelserna här i världen sin början.

1948 flögs ytterligare sex hjortar in och redan på 60- och 70-talet sattes vitsvanshjortar ut på olika håll i landet. Den första fällningen gjordes november 1960. Då hade 12 jaktlicenser beviljats och nio vitsvansar blev fällda.

Brant uppgång på 2010-talet

När vitsvanshjortarna på Laukko gård släpptes ut i naturen var det inte många som trodde på deras möjligheter att överleva vår stränga vinter. Men det gjorde de. 1948 uppskattades populationen till etthundra individer, 1962 uppskattades hjortarna till tusen individer och i slutet av 70-talet uppskattades vinterstammen till ungefär 25 000 individer. Vid den här tiden började också jakten trappas upp och året 1980 fälldes bortåt 15 000 individer.

Bortsett från svackan i slutet av 80-talet fortsatte tillväxten i stadig takt för att i mitten av 2010-talet skjuta fart. I början av 10-talet fanns det uppskattningsvis 45 000 hjortar och året 2020 cirka 120 000. Enligt Naturresursinstitutets preciserade uppskattningsmodell uppgick 2020 års vinterstam till 150 000 individer.

Vitsvansstammens tillväxt torde bero på flera samverkande faktorer. Den främsta faktorn torde vara att uppskattningarna brister i exakthet och därför också beskattningsplaneringen, som helt klart har legat i underkant i förhållande till stammens utveckling. Enligt de senaste uppskattningarna finns det ungefär 117 000 vitsvanshjortar, det vill säga att hjortarna har minskat med 22 procent från toppnoteringen.

Vad är en skadlig främmande art egentligen?

Definitionen på en skadlig främmande art finner vi i EU-förordningen om invasiva främmande arter. I vår lag om främmande arter är det fastställt vilka arter som hos oss klassas som skadliga och främmande. Enligt EU-förordningen orsakar en skadlig främmande art allvarliga skador på mångfalden och har sociala och ekonomiska konsekvenser som bör förebyggas.

Förordningen fastställer att de skadliga främmande arterna utgör ett hot mot mångfalden i naturen och de tillhörande ekosystemtjänsterna. Hotet kan visa sig bland annat som allvarliga konsekvenser för ursprungliga arter och för ekosystemets struktur och funktion genom att det förändrar livsmiljöer, rovdjursstammar och konkurrensförhållanden. De främmande djuren kan sprida sjukdomar, tränga ut ursprungliga arter och orsaka genetiska förändringar genom korsningar.

I debatten om vitsvanshjorten nämns skörde-, trafik- och skogsskador, och att hjortarna sprider sjukdomar genom fästingar. Ofta klagar folk också på att hjortarna orsakar skador i trädgårdar.

Det har dock visat sig att vitsvanshjorten på nationell nivå inte utgör något hot mot andra arters existens. Skärgården utgör dock ett undantag, och där är hjortjakten dessutom svår att genomföra. I skärgården har det inte heller förekommit att jägare utfodrar hjortarna, och därför har de gjort rent hus på öar med knapp vegetation. De har ätit ängsväxter och på det viset försvårat livet för insekterna. Men eftersom det handlar om ett lokalt fenomen så kan vi inte på allvar tala om att hjortarna skulle tränga ut andra arter. I det här avseendet uppfyller vitsvanshjorten alltså inte kriterierna för en skadlig främmande art.

Folk talar också om borrelios när de diskuterar vitsvanshjortarna. Man tänker sig att hjorten skulle sprida borreliabakterier eftersom den fungerar som värd för den vanliga fästingen. Denna fungerar ju som bakterieförmedlare och överför bakterier mellan värddjur. Men den vanliga fästingen får oftast sina borreliabakterier från gnagare, fåglar, mårdhundar och harar.

Skadorna i vågskålen

För att kunna uppskatta storleken på hjortskadorna behöver vi en måttstock. Enligt finansbranschen betalade försäkringsbolagen året 2022 ut cirka 780 miljoner euro i ersättningar från skadeförsäkringar för fordon. Dessutom betalades 486 miljoner euro ut i ersättningar från ansvarsförsäkringar för motorfordon.

Året 2022 inträffade 6 490 olyckor med vitsvanshjortar. Enligt försäkringsbolaget If uppgår den genomsnittliga ersättningssumman för viltolyckor med hjortdjur till 3 100 euro. Sammanlagt uppgår ersättningarna alltså till cirka 20 miljoner euro. Ersättningarna för vitsvanshjorten utgör cirka 2,5 procent av den här totala summan försäkringsersättningar. Om vi inkluderar ersättningarna från ansvarsförsäkringarna så uppgår andelen till cirka 1,5 procent. Beräkningen är riktgivande och antalet viltolyckor med vitsvanshjort har sjunkit. Under fjolåret bokfördes 5 695 olyckor.

Enligt Statistikcentralen (2022) uppgick växtodlingens värde enligt baspriset till nästan 2,3 miljarder euro medan hjortskadorna på lantbruket ersattes med totalt cirka 400 000 euro. Skadornas procentuella andel av växtodlingens värde uppgick alltså till sammanlagt 0,02 procent.

Året 2022 bokfördes sju skogsskador orsakade av vitsvanshjort och ersättningssumman uppgick till 8 810 euro. Vi behöver knappast titta på skogsbrukets årliga avkastning för att förstå att det inte handlar om några betydande skador. Tjänsten riistavahingot.fi, som visar olyckor och skador orsakade av jaktbara djur, redovisade i fjol inga skogsskador orsakade av vitsvanshjort.

Skördeskadorna är koncentrerade till sydvästra Finland och betydande skador är visserligen noterade, särskilt för specialodlingar, men det handlar om lokala bekymmer. Enligt kritikerna motsvarar skademängderna ändå inte verkligheten eftersom det är besvärligt att fylla i ansökningar, och självrisken och osäkerheten beträffande ersättningsbesluten gör att ansökningarna blir färre.

Främsta viltet i södra Finland

I årtionden är det älgen som har burit manteln som det främsta viltet i vårt land. Men under de senaste tio åren är det – i synnerhet i landets södra delar – ändå vitsvanshjorten som har innehaft mästartiteln. Under jaktåret 2022-2023 fick vi ungefär 2,2 miljoner kilo hjortkött till ett värde av ungefär 16,4 miljoner euro. När vi till bytets värde i pengar lägger det beräknade rekreationsvärdet så stiger hjortjaktens årliga värde till drygt 50 miljoner euro!

Tack vare vitsvanshjorten kan vi arrangera jaktturism eftersom vår hjortstam är unik i Europa. En stor del av den europeiska jaktturismen till Finland organiseras av jaktföreningar enligt ömsesidighetens princip, det vill säga att medlemmar i jaktföreningarna bereds tillfälle att resa till Centraleuropa för att jaga vilt som kronhjort och mufflonfår. Den indirekta ekonomiska nyttan visar sig på landsbygden för inkvarterings- och restaurangbranschen.

Även bland de inhemska jägarna finns det ett intresse för att åka till södra Finland för att jaga vitsvanshjort. Gästlicenserna gör det möjligt för många jaktföreningar att täcka sina kostnader. Somliga föreningar säljer också kött för att få intäkter och bland konsumenterna ökar intresset för viltkött. Enligt enkäten som projektet Välmående av vilt gjorde så önskar konsumenterna ersätta bortåt 40 procent av nöt-, svin- och fjäderfäköttet som de äter med viltkött, om det vore enklare att få tag på sådant.

Inget ont utan något gott

Även om debatten var kritisk medan hjortstammen växte så har också röster som bekymrar sig för hjortens framtid börjat göra sig hörda nu när tillväxten har vänt till nedgång. Jägarna är särskilt bekymrade i områdena där hjortstammen har varit tät.

I detta nu är vargstammen tätast i landets södra delar. Men i förhållande till mängden vargar är det ändå ingen slump att mängden vargattacker på jakthundar och husdjur är liten. Rovdjuren skaffar sin föda i skogen så länge som det finns tillräckligt mycket att äta där. På många orter är en tät hjortstam själva förutsättningen för att människan och rovdjuren (som blir allt fler) ska kunna leva tillsammans. Om vi skulle klassa hjorten som en skadlig främmande art och utrota den så skulle vi ställas inför ett nytt och kanske ännu värre problem.

Även om vitsvanshjorten är, till sin biologiska status, en främmande art hos oss så har den redan strövat i våra skogar i många år. Vore det inte hög tid att slopa benämningen främmande art?