Högsta domstolen avgjorde: Björnjakt blev grovt jaktbrott

Jaktlagens 33 § förbjuder användningen av lockande föda vid björnjakt. Vid jakt får inte heller användas åtlar eller sådana lockbeten som fungerar med föda eller dofter och som har gjorts av människan. Lockbete med föda inkluderar allt ätbart eller doftande som människan lägger ut i terrängen. Utöver åtlarna inkluderar förbudet också sådant som slickstenar, säd, frukt, sylt, hundmat och vittringsmedel. Som åtel räknas animaliskt bete som kadaver, slaktavfall och fisk i syfte att locka till sig vilda djur.

Björn får inte heller skjutas på en åker där skörden är obärgad. Det enda undantaget är vallåkrar där det odlas hö, klöver eller andra vallväxter som djurfoder eller i annat lantbrukssyfte. Observera att det också är förbjudet att skjuta björn på en viltåker.

Det grundläggande skälet till förbudet mot lockande föda är att vi vill bevara björnjakten som selektiv och ”hederlig”, det vill säga att jakten inte inkluderar att vi vänjer djuren vid utfodringsplatser. Vi vill inte heller att björnen ska få smak på människoföda.

Högsta domstolen visade riktningen

Det aktuella fallet började med att jägaren såg björnen på en viltkamerabild tagen vid en åtel för små rovdjur. Han meddelade sina jaktkamrater och inledde björnjakten med att släppa sin hund på björnspåret. Även om det var flera jägare som deltog i jakten och en annan jägare som sköt björnen så dömde högsta domstolen (HD) initiativtagaren till björnjakten till ett strängt straff. Tidigare hade hovrätten förkastat åtalet.

I sitt prejudikat (KKO: 2026:64, givet 18.9 2026) utredde högsta domstolen begreppet ”lockbete som föda” vid björnjakt och avgjorde frågan med den straffrättsliga legalitetsprincipen.

Enligt jaktlagens 33 §, 2 moment, tredje punkt och underpunkt a får det vid jakt inte användas åtlar eller sådana lockbeten som har samband med föda eller doft och som har gjorts av människan, och som jägaren är medveten om att lockar björnar.

Högsta domstolen fastställde att den aktuella utfodringsplatsen för små rovdjur är anlagd av en människa i syfte att locka till sig djur med föda eller dofter. Högsta domstolen fastställde att förbudet även inkluderar utnyttjandet av sådana utfodringsplatser som inte är anlagda för björnar.

Domstolen fastställde att även om åteln inte var anlagd för björnar så utnyttjade jägaren medvetet den som björnlockbete när han inledde björnspårningen med hund, sedan han fått björnbilden från viltkameran. Här ska vi notera att hovrätten (en lägre instans) hade avslagit åtalet av ovannämnda skäl.

Grovt jaktbrott

Även om den dömda personen inte själv sköt björnen så deltog han i jakten med hund. Dessutom spelade han den ledande rollen som initiativtagare till jakten och utnyttjandet av den förbjudna fångstmetoden.

Jägaren bröt således mot jaktlagens 33 §, 2 moment, tredje punkt och underpunkt a som förbjuder användningen av föda som lockbete. Vilket enligt jaktlagens 74 §, 1 moment och första punkt är en jaktförseelse, inte ett jaktbrott. Jägaren blev ändå fälld för grovt jaktbrott.

Högsta domstolen fastställde följande: ”A har således i strid med 48 a kap. 1 § 1 punkten i strafflagen uppsåtligen bedrivit jakt genom att använda en fångstmetod som är förbjuden enligt jaktlagen. Att döda en björn med en förbjuden fångstmetod uppfyller skärpningsgrunden för jaktbrott enligt 1 a § 5 punkten i nämnda kapitel.

Vid jakten på björnen har det dock använts en förbjuden fångstmetod. Även om A inte själv har skjutit björnen, har han redan vid spårningen av björnen på det sätt som avses i jaktlagen börjat bedriva jakt, och hans agerande har varit centralt i egenskap av jaktens initiativtagare och utnyttjare av den förbjudna fångstmetoden. Med hänsyn även till klandervärdigheten i hans förfarande, ska gärningen även bedömd som en helhet betraktas som grov.”

Till de viktigaste kännetecknen på jaktbrott hör att den åtalade har jagat ett licensbelagt djur utan licens. Grovt blir jaktbrottet när den olagliga jakten är riktad mot ett stort rovdjur, en skogsvildren eller en utter.

Jägaren dömdes för grovt jaktbrott till åtta månader villkorligt fängelse och jaktförbud i nästan fem år. Värt att notera är även det, att det var initiativtagaren till jakten som blev dömd, inte skytten eller jaktledaren.

Slickstenar avsedda för hjortdjur

Det är inte ovanligt att vi i terrängen träffar på slickstenar som ger hjortdjuren viktiga spårämnen. Tack vare viltkamerorna som är uppsatta vid slickstenarna får vi i realtid data om djuren som besöker platserna. Vi har dessutom upptäckt att björnarna också är flitiga besökare.

Av HD:s prejudikat kan vi dra slutsatsen att om en jägare inleder en björnjakt utifrån en slicksten uppsatt för älgar och om han är medveten om saken så gör han sig skyldig till ett grovt jaktbrott.

Laglig björnjakt

Den lagliga björnjakten förutsätter att björnen rör sig fritt och att spårningen äger rum på ett tillräckligt stort avstånd från utlagd lockföda. Det är därför skäl att inleda björnspårningen vid en plats där björnen naturligt äter och befinner sig.

Lagen nämner inte något exakt avstånd i meter från lockfödan. Jägaren måste därför kunna påvisa att björnspårandet har börjat oberoende av någon lockande föda och utanför lockfödans inflytande.

För att vara på den säkra sidan ska jakten och letandet efter spår (med hunden i lina) inledas på en plats där det inte finns utlagd lockföda. Jägaren kan leta efter spår på skogsbilvägar, stigar och andra platser där björnen gärna rör sig.

Det kan också finnas bibon i terrängen, som ju inte är anlagda för att locka björnar.

Det är ändå inte tillåtet att avsiktligt anlägga ett sådant bo på en sådan plats som kan kännas lockande för björnar.

Under de senaste åren har antydningar kommit till myndigheternas kännedom om olaglig lockföda som eventuellt har blivit utnyttjad vid björnjakt. I terrängen kan dessutom finnas kadaver av djur som har dött av naturliga eller andra skäl och som klassas som åtlar.

Om en jägare inte vet om att det finns en åtel med lockande föda i terrängen ska han kunna bevisa att han inte kände till den.

Vi bör även minnas att omedvetenhet inte befriar från ansvar. Var och en av oss är skyldig att ta reda på hur det förhåller sig eftersom ett lagbrott inte kan rättfärdigas med att man inte visste. Men i sista hand är det ändå en oberoende domstol som har avgörandet i sin hand.