Björnjaktens framtid – från dispenser till kvoter

I skrivande stund har höstens björnjakt hunnit en god bit på väg. I renskötselområdet är jakten avslutad och i de övriga delarna av landet på slutrakan. I renskötselområdet sköttes jakten med områdeskvoter och i de övriga landsdelarna med dispenser beviljade av Finlands viltcentral. 

För följande jaktsäsong har statsrådet godkänt en förordningsändring som gör jakt med områdeskvoter möjlig i hela landet. Vår inhemska björnjakt står mycket riktigt i ett vägskäl. Det handlar inte om antalet fällningar eller om områden, utan om att vi nu måste sätta igång en nationell debatt om hur vårt samhälle ställer sig till de stora rovdjuren. Björnen intar en framträdande plats i vår natur, men utgör en lika stark faktor i vardagen på landsbygden. 

Dispenserna har sina styrkor och svagheter. De gör stamvårdande jakt möjlig i trakter där björnarna orsakar bekymmer, men dispenser kan inte beviljas enbart för att förhindra skadegörelse. 

Dispenserna är nämligen myndighetsbeslut som kan överklagas. Björnförvaltningen kan inte bygga på ett system där jakten hänger på vem som är snabbast med att överklaga. Men det är inte förvaltningsdomstolarnas beslut som utgör det egentliga problemet utan systemet som ger personer en orimligt stor makt att överklaga och belägga jakten med verkställighetsförbud. Så länge björnen stannar i naturdirektivets bilaga IV är dispenserna juridiskt sårbara. 

Vårt land behöver ett system som fungerar både i skogen och i rätten. I ett läge där björnarna blir allt fler fungerar inte dispenserna med säkerhet. 

Jakten med områdeskvoter är på många sätt ett tydligare system. Kvoterna bestäms utifrån en vetenskaplig uppskattning av stammens storlek och systemet är transparent och tydligt underbyggt. Det här underlättar också arbetet för viltförvaltningen eftersom varje dispens måste behandlas för sig. 

Trots kvotjakten är det hög tid för oss att inleda samtalet om en ändring i EU:s naturdirektiv också för björnen och lodjuret. En bilageflyttning händer ändå inte av sig själv utan kräver en stark politisk vilja på EU-nivå samt samarbete mellan viltförvaltningen och forskarna.