En jägares vapen

Blyfria kulor – värt att tänka på

På jägarhåll har somliga varit rädda för att vi måste skaffa nya gevär på grund av blyförbudet. Men situationen är lyckligtvis inte alls så här dyster.

Text och bilder Esa Höysniemi

Publicerad9.11.2021

Jaktlagen tillåter nuförtiden en lättare vikt för blyfria kulor än för blyhaltiga. Det här är förnuftigt eftersom kopparkulor knappt alls förlorar vikt. En kortare kula stabiliserar sig med en flackare räffling och det går att öka utgångshastigheten en aning och på det viset göra kulan funktionssäkrare. Den här möjligheten ska vi ta vara på om vi stöter på något av problemen i det följande.

På grund av sin längd kräver blyfria kulor en brantare räffling än blykulor. Till vänster två blykulor med vikten 11,7 g (180 gr), därefter de två lika tunga kopparkulorna Nosler E-Tip och Hornady GMX. Därefter Hornady GMX och Fox 10,7 g (165 gr), GS-Custom 9,7 g (150 gr) och Hornady GMX 8,1 g (125 gr).

Kulans stabilitet avgör

Tillverkarna anstränger sig för att ge de blyfria kulorna goda ballististiska egenskaper för att de ska hålla hastigheten så länge som möjligt. Om kulan dessutom är tung (samma vikt som jägarna har vant sig vid för blyhaltiga kulor) så blir kulan klart längre eftersom materialet är lättare.

Det här ger ofta en marginell stabilisering vid normal räffling, vilket betyder att kulan är instabil så fort den lämnar pipan. Precisionen kan vara hyfsad ända till 75 meter och ibland en bit till, men kulan fungerar inte som tänkt när den träffar målet. Om en sådan kula ligger aningen snett vid anslaget så öppnar den sig kanske inte alls utan välter. En kula som har vält gör visserligen fula spår i mjukvävnad, men den förlorar i motsvarande mån inträngningsförmåga och i värsta fall fastnar den i ben utan att nå det vitala området.

Ett annat eventuellt problem är hur en sådan här tung och lång blyfri kula öppnar sig. Om kulan inte omedelbart börjar svampa upp sig vid träff så förlorar den lätt stabiliteten eftersom den blir baktung. En snabb inbromsning innebär att kulans bakre del trycks förbi den lättare spetsen och vi hamnar i samma belägenhet som ovan.

Kulorna på bilden är skjutna på 35 meters håll med ett gammalt .308 Win-gevär med räffelstigningen 1-12”. Testmaterialet utsätter kulorna för hård belastning. Till vänster 8,1 g GMX och 9,7 g Nosler E-Tip som fungerade fint. Den tredje är en 11,7 g E-Tip, som har expanderat men inte tillräckligt. Dessutom har spetsen expanderat aningen snett, vilket visar att kulan inte har varit alldeles stabil. Den sista är en 11,7 g Hornady GMX, som inte heller har varit alldeles stabil. Spetsen har dessutom expanderat snett.

Gamla kalibrer och blyfri kula

Hos oss finns det fortfarande gott om gamla gevär med militär kaliber som används på jakt. Bland dem fungerar 7,62 mm, 8 mm och även 6,5 mm också med blyfria kulor, i synnerhet med den ursprungliga branta räffelstigningen.

9,3×57 och 9,3x53R lider kanhända mest av förändringen eftersom det inte tillverkas särskilt många blyfria alternativ under 16 gram för dem. Men redan en 16 grams blyfri kula är så lång att det blir för lite utrymme för krutet för att nå en tillräcklig hastighet. 7×57 klarar sig i allmänhet fint med den ursprungliga militära räffelstigningen, men 7×54 med motsvarande effekt är mera problematisk eftersom gevär med den här kalibern oftast är borrade och samtidigt räfflade väldigt flackt.

Våra inhemska .30-kalibriga klarar sig fint i jämförelsen. På bilden fabriksladdade .308-kulor; till vänster Sakos 10,5 g Blade och till höger Lapuas 11 g Naturalis. På äldre .308-gevär med flack stigning (1-12”) ska skjutavstånden vara måttliga för att kulan ska fungera bra.
De flesta mässingskulor expanderar knappt alls utan deformeras en aning eller splittras. I förgrunden skjutna kulor och i bakre raden från vänster Tarvas, Woodleigh Hydro, tre olika Impala-versioner, 7,62 och 9,3 mm Möller MJG. I högerkanten en RWS tennkula.
RWS:s 9,3 mm och 7,62 tennkula. Kulans spets splittras vid träff, men den hårdare bakre delen förblir hel och gör en djup sårkanal.

Nytt gevär eller ny pipa?

I de flesta fall är det inte alls nödvändigt att skaffa sig ett nytt gevär.

Om ditt gevär inte fungerar som det ska med blyfritt så räcker det med att byta till en pipa med brantare räffling. Hör efter med en vapensmed om kostnaden; prislappen på pipor varierar i storleksordningen 150 till 600 euro.

Mera gott än ont

En traditionell blykula har maximal inträngning vid cirka 650 m/s eftersom expansionen förblir måttlig. För en blykula innebär ökad hastighet vid träff en större expansion, vilket minskar inträngningen.

Hos blyfria mässings- och kopparkulor ökar inträngningen med hastigheten även om kulan skulle deformeras mera.

För samtliga kulor gäller att sårkanalen börjar utvidgas när anslagshastigheten överskrider 750 m/s. Men vid hastigheter över 800 m/s ökar risken för köttförluster oavsett kultyp.

En fabriksladdning med kulan 10,9 g (168 gr) Barnes TTSX och geväret .308 Tikka 55 med den traditionella räfflingen 1-12”. De tre skotten bildar en tät klunga på 75 meter, men kulhålen är inte runda. På 100 meter träffar samma kombination redan dåligt; en av kulorna låg på tvären vid anslaget! På älgprov skulle det bli klart godkänt, men på jakt skulle kulan med den här kombinationen inte fungera som den ska.

Dagens blyfria kulor fungerar optimalt på korta avstånd, alltså under 150 meter. Några egentliga långdistanskulor handlar det åtminstone inte ännu om trots att somliga tillverkare skryter med ”long range”-egenskaper.

Om räffelstigningen passar kulan i fråga så är funktionen på korta avstånd klart bättre än hos en blykula. Köttförstöringen blir mindre och en träff i ben orsakar inte lika mycket splitter som med bly. Om kulan splittras blir det inte heller lika mycket splitter i köttet.

Vid en träff i kvistar bevarar en kula av mässing eller koppar i allmänhet sin vikt oförändrad, men kulbanans avvikelse i sidled kan bli mycket stor, i synnerhet om stabiliseringen har varit marginell.

Sammanfattningsvis är fördelarna större än nackdelarna så ingenting hindrar en övergång till blyfritt innan det eventuellt blir obligatoriskt. Bara räffelstigningen och kulvikten kommer överens.

En instabil kula välter vid anslaget. Till vänster en blykula som är för lång för räfflingen och därefter tre instabila kopparkulor. På sidan av kulorna syns det tydligt att de har trängt sidlänges in i testmaterialet. De har inte heller expanderat som de ska.
Här har kulans spets expanderat för långsamt och uppsvampningen stannade halvvägs eftersom kulan välte. Även om spetsen har expanderat en hel del så har kulan inte fungerat som den är tänkt att göra.

.308 Win och .30-06

Förr var standardräffelstigningen för .308 i regel 1-12” och för .30-06 1-10”, men numera har de flesta vapentillverkare stannat för en kompromiss, det vill säga att båda har 1-11”. Det här har breddat användningsområdet för .308 och i motsvarande grad minskat .30-06:ans potential.

Lämpliga räffelstigningar för kopparkulor i kalibern .30:

  • 11,7 g (180 gr) kulvikt: minst 1–10”, hellre 1–9”.
  • 10,9 g (168 gr) kulvikt: minst 1–11”, hellre 1–10”.
  • 9,7 g (150 gr) kulvikt: 1–12”

Vad då räffelstigning?

Räffelstigningen uttrycks i tum. Exempelvis 1-10” betyder att räfflingen gör ett helt varv på en tio tums (25,4 cm) sträcka. En flackare stigning som 1-12” tum behöver således tolv tum (30,5 cm) för ett varv. En brantare räffelstigning får kulan att rotera snabbare runt sin axel. Ju tyngre (=längre) kula, desto högre rotationshastighet behövs det för att stabilisera den.