Det går bra nu, men vi får också se oss i spegeln

I förra ledaren gladde vi oss åt att förvaltningen av viltstammarna som jägarna utför ses som en del av naturvården och naturförvaltningen. Finlands viltcentrals projekt, såsom Hembygdsvåtmark Life+, det samnordiska mårdhundsprojektet och konceptet Viltvänligt skogsbruk har bidragit till att jakten ses som en del av naturvården.

textJarkko Nurmi, Klaus EkmanBild: Teemu Heinonen /Vastavalo
Publicerad4.12.2020

Nu har man i regeringsprogrammet lyft fram viltbuskage, våtmarker och minskningen av främmande rovdjur, och för dessa fås omfattande finansiering via jord- och skogsbruksministeriets program SOTKA. Finansieringen ökar under de närmaste åren, då samarbetet med miljöministeriets livsmiljöprogram HELMI fördjupas.

Det finns ändå ingen orsak att nöja sig med det vi hittills har uppnått, eftersom mycket arbete återstår. Många sjöfågelstammar är på tillbakagång, och trots att jakten inte är den huvudsakliga orsaken, är det skäl att reagera på utvecklingen.

Jaktkulturen beträffande sjöfåglar har ändrats. Den traditionella jakten under kvällsflygning och på uppflygande fåglar har minskat, medan jakt vid små våtmarker som anlagts för utfodring har ökat. Förändringen har sådana drag som inte hör till den nordiska vilttraditionen, och bytesmängderna är ställvis stora. Det är lätt att locka sjöfåglarna till ett litet område med hjälp av utfodring. Också arter på tillbakagång, i synnerhet bläsand och stjärtand, flyger ivrigt till foderplatserna.

En småskalig sjöfågeljakt vid utfodringsplatser har utan tvekan också positiva effekter. Vapensäkerheten förbättras och skadskjutningarna minskar. Genom att jakten flyttas längre från stugstränderna vid sjöar och havsvikar ökar acceptansen i samhället och fåglarna erbjuds viloplatser. Jaktmöjligheterna och det tillhörande välbefinnandet ökar. Trots fördelarna är det emellertid skäl att tänka på volymen och hur man kan bedriva jakt vid utfodringsplatser på ett hållbart sätt.

Det är ett faktum att sjöfåglarnas livsmiljöer försvinner i takt med torrläggningar och igenväxning av stränder och vikar. Samtidigt ökar stammarna av främmande rovdjur. Genom omfattande våtmarksprojekt och effektiverad fångst av främmande rovdjur kan man kompensera för de försämrade förhållandena, men inte lösa det grundläggande problemet. Vi måste få stammarna att öka, och det är på sin plats att medge jaktens inverkan.

Vilket är det finländska alternativet för att få stammarna att återhämta sig? Det är den tusendollarsfråga som viltförvaltningen snart måste hitta svaren på. Problemet behandlas på bred front, eftersom jord- och skogsbruksministeriets program SOTKA effektiverar även sjöfågelforskningen.

Viltkunnandet om sjöfågelstammarna måste utvecklas. Majoriteten av punkterna för sjöfågelinventering är placerade vid övergödda vattendrag i södra Finland. Uppgifternas täckning i norr måste förbättras med nya metoder, som utvecklas i samarbete med Naturresursinstitutet. Positivt är att antalet inventeringspunkter har ökat avsevärt och är nu cirka 2 500 stycken.

Publikationen För viltet kom ut första gången 2011, då Jägarnas centralorganisation med stöd av viltförvaltningslagen blev Finlands viltcentral. Avsikten med publikationen var att informera intressentgrupperna om arbetet och aktuella frågor inom viltförvaltningen. Till en början utkom tidningen i tryckt format, senare övergick man till elektronisk publicering. Nu står vi åter inför en förändring, då För viltet år 2021 blir en del av tidningen Jägarens nätversion, som den intresserade i fortsättningen kan läsa eller beställa som nyhetsbrev.

Vi ser fram emot att träffas också i fortsättningen. Vår avsikt är att satsa på intressentgruppsarbetet. För viltet!

Jarkko Nurmi vilthushållningschef och Klaus Ekman kommunikationschef, Finlands viltcentral