På spaning efter den svårfunna stjärtanden

Mystisk och hemlighetsfull eller en skygg invånare i ödemarken? Stjärtanden är en art som häckar i stora delar av landet, men att hitta den utgör en utmaning för dem som spanar för fågelatlasen.

Text Mikko Alhainen ja Jarkko Nurmi Bilder Hannu Huttu och Jari Peltomäki

Publicerad8.3.2024

En grupp ivriga sjöfågeljägare tillbringade i fjol sin semester med att kartlägga sjöfågelområden i Norra Österbotten för fågelatlasen. Överst på önskelistan stod stjärtanden, som hör till våra minst kända sjöfåglar. När stjärtanden har ungar beter den sig som sädgåsen – den är synnerligen skygg, håller sig dold och trycker i vegetationen.

Dessutom förekommer stjärtanden ofta i samma miljöer som sädgåsen, utanför de vanliga fågelskådarplatserna, i svårgången terräng långt borta från vägar. I den här artikeln har jag samlat några rutinerade fågelspanares erfarenheter och råd.

Var håller stjärtänderna hus?

Aapamyrarnas frodigt starr- och gräsbevuxna flarkar och ödemarkernas fridfulla tjärnar utgör typiska livsmiljöer för häckande stjärtänder och andra krävande sjöfåglar. Men du kan också få syn på stjärtanden vid näringsrika fågelsjöar, havsvikar och strandängar. Dessutom verkar sjöfåglar trivas förvånansvärt bra i före detta torvtäkter, i synnerhet sådana där vattnet har stigit hastigt över gräset.


Det krävs motivation för att hitta stjärtänderna och dessutom ska man pricka in den rätta tidpunkten och området på kartan. Utgå från artens beteende och krav på sin livsmiljö.

En typisk stjärtandsmiljö. På flygbilden går det att urskilja aapamyrens ljusgröna flarkar med starr, fräken och gräs. Intill syns även öppet vatten.

Hur hittar jag stjärtänderna?

Grunden för en lyckad atlaskartläggning av sjöfåglar stavas ”planera med omsorg”.

Därefter krävs det uthållighet och ork i terrängen samt lämplig utrustning och taktik.

Så fort en stjärtand får syn på en människa trycker den i växtligheten eller flyger sin väg. Eftersom arten gömmer sig blir den sällan observerad vid en inventeringspunkt eller linjetaxering. I det här avseendet är exempelvis bläsand och vigg lättare att hitta.

Den bästa taktiken är att vara en grupp som närmar sig långsamt och ljudlöst från olika håll och allt emellanåt står stilla för att observera. Till de bästa platserna för spaning hör de högsta punkterna i terrängen, med god utsikt och möjligheter att hålla sig dold. Det är ofta klokt att närma sig stranden på en plats där vassen är naturligt delad, som en mynning eller ett utlopp av något slag. Planera rutten så, att du kan spana med solen bakom dig, i medljus.

När ska jag kartlägga?

Den bästa tiden att observera sjöfåglar är på våren när fågelparen räknas och på sommaren när kullarna simmar omkring. Ruvningen är ofta den svåraste tiden att få syn på sjöfåglar eftersom honorna ligger på äggen och hanarna kanske redan är på väg dit där de ruggar.

I norr är det bäst att göra atlaskartläggningen på våren när fågelparen räknas och i juli när kullarna simmar omkring. De klart bästa tiderna på dygnet är sent på kvällen och tidigt på morgonen; då är fåglarna mest aktiva.

Den som spanar efter stjärtänder får sannolikt också på köpet fina observationer av de övriga arterna på platsen, inklusive sädgåsen.

Observera utan att störa

Att avsiktligt störa fåglar under fredningstiden är förbjudet, men att röra sig i terrängen och titta på fåglar är tillåtet. Att leta efter fåglar med drönare eller stöta upp fåglar på det viset räknas som störande. Den som använder drönare behöver dessutom tillstånd av markägaren.

Torvmyrar utmärkta att spana vid

När det gäller att utforska stjärtändernas hemligheter tävlar torvmyrarna i en klass för sig. Nedlagda torvtäkter har dessutom den fördelen att det brukar finnas en bra väg dit och ofta även högre ställen med utsikt över våtmarken.

Terrängtips för atlas-aktiva

  • Att spana med finskor på fötterna stående bredvid bilen funkar inte; du måste befinna dig på rätt plats vid rätt tid.
  • Med cykel tar man sig ofta snabbt och ljudlöst till det närmaste kartläggningsområdet om vägen dit är spärrad med en bom.
  • Framryckning på mjuk och bottenlös mark kan kräva skogsskidor och flytväst. Större vattenytor kan klaras med en gummibåt eller annan hopfällbar farkost.
  • Atlaskartläggningen ger oss värdefull information om häckningsutbredningen för flera sjöfågelarter med negativ utveckling.