Var har våra vildsvin sin gång?

Vildsvinet är en invandrare som efter en cirka 8000 år lång bortavaro har återvänt till vårt land. Grundplåten till vår vildsvinsstam, liksom förstärkningarna, kommer från Ryssland, men stammen inräknar också individer som har rymt från hägn. Utbredningen österifrån har ökat efter hand som vintrarna har blivit varmare. Enligt den senaste uppskattningen uppgick vår vildsvinsstam till 3 400 individer.

Text och bilder Mervi Kunnasranta och Markus Melin, Naturresursinstitutet

Publicerad7.5.2021

Även om vildsvinet är ett nytt och uppskattat vilt så betraktas uppgången med oblida ögon på grund av skade- och sjukdomsriskerna. Vi försöker begränsa stammen genom jakt, i synnerhet för att förebygga den afrikanska svinpesten ASF. Denna är en virussjukdom som enligt lag ska bekämpas eftersom den är dödlig för både vilda och tama svin. Sjukdomen har ännu inte påträffats hos oss, men risken för att den ska göra det har ökat.

Vi behöver information om vildsvinen för att kunna bedöma sjukdomsriskerna, skadorna på lantbruket och stammens storlek. I vårt land lever vildsvinet på nordgränsen av sitt utbredningsområde, vilket innebär att vi knappast kan tillämpa rakt av sådant som gäller i Centraleuropa. Vi saknar data i synnerhet om hur fort arten sprider sig och hur den använder sin livsmiljö. Därför inledde Naturresursinstitutet, med finansiering från Jord- och skogsbruksministeriet, i fjol våras arbetet med att sätta sändarhalsband på vildsvin. Vi utsåg det sydöstra hörnet av landet till provområde eftersom merdelen av svinen finns där.

Hur sätta halsband på svin?

Vildsvin har inte tidigare försetts med halsband i vårt land. Vi vände oss till forskare i Sverige för att lära oss fånga djuren levande, men våra främsta samarbetspartners är jägarna på ort och ställe. Deras kunnande och vetande om svinen är avgörande för projektet.

Fångsten sker med fällor av trä med luckor som svinen antingen utlöser själva eller som fjärrstyrs med direktsändande kamera. Vi beslöt oss för fjärrutlösning eftersom de största svinen vågar sig sist in i buren; ungdjuren som kliver in först skulle utlösa fällan för tidigt. Vi lade majs i fällorna som lockbete. Så gott som samtliga fällor finns i gränszonen. Det skapar ett fridfullt fångstområde som dessutom ligger vid rutterna som de invandrande svinen följer.

En veterinär övervakar djuret medan sändaren sätts på. Även markägaren deltar.

GPS-halsband och små spårsändare

Att förse vildsvin med halsband är inte enkelt. Svinen är intelligenta och det tar tid att få dem att gå i fällorna. Dessutom ställer svinens anatomi krav på halsbanden eftersom de ökar och minskar i vikt under året.

Hittills har sex svin försetts med GPS-halsband. Samtidigt utvecklade vi och testade olika uppföljningsmetoder. Ett tiotal svin fick en liten spårsändare, antingen limmad i pälsen eller fäst i örat. Med dem följer vi de unga svinen som det inte går att sätta halsband på.

Vildsvinen är nedsövda medan behandlingen pågår och därför gäller för de märkta djurens kött (i enlighet med Fimeas rekommendationer) ett halvt års karenstid för eventuella läkemedelsrester. Tidpunkten för nedsövningen står angiven på öronmärket.

Trogna sina vanliga rutter

Några spårsändare har trillat av och ett par svin har blivit fällda av jägare, vilket betyder att vi ännu inte har data för ett helt år. Materialet ger dock redan antydningar om hur svinen i gränszonen beter sig. Merdelen av halsbandssvinen har stannat i området där de fångades. Mest håller de till på den ryska sidan och gör nattliga expeditioner till oss för att äta. Inga långa vandringar har noterats bortsett från de två unga galtarna som i höstas vandrade drygt 20 km inåt Ryssland.

Halsbandssvinen har huserat på ett 1000 till 5000 hektar stort område där vi kan urskilja ett typiskt kärnområde på 500-1000 hektar. På vintern kunde de tillbringa flera veckor inom några tiotal hektar.

Svinen är trogna sina rutter och ställena där de äter och vilar. Platserna där de äter syns ofta tydligt och finns av allt att döma på båda sidorna av gränsen. I synnerhet på vintern vandrar vildsvinen huvudsakligen mellan ställena där de äter. Viltutfodringen har sannolikt en stor betydelse för att hålla kvar svinen i ett område. På sommaren syntes en tydlig övergång till åkrarna när säden mognade. Utvecklingsstadiet då havrekornen är mjuka och mjölkaktiga verkar locka svinen till sig.

Så här vandrade vildsvinet JY-20 som märktes i Ylämaa 1.10-15.12 i fjol. De blå punkterna visar positionerna under veckan 1-7 december.
Vildsvinet PÖ-20 i Vederlax nosade omkring i terrängen runt köpcentret Zsar Outlet Village. Samma beteende går igen kring de ryska och finska gränsstationerna.

Anpassar sig smidigt

Svinen i sydost har både ryskt och finskt medborgarskap. De har smidigt anpassat sig till ett liv på båda sidorna av gränsen – och undviker inte ens hus. Människan skapar näringskällor som de förstår att utnyttja. ASF kan följa med en infekterad köttprodukt och det är därför förbjudet att importera livsmedel som innehåller griskött från Ryssland. Skinksmörgåsar som har övergetts vid vägkanten invid gränsen kan dock bli grismat och fortsätta resan till Finland.

Mera om samma ämne