Småviltet

Även om småviltet ofta hamnar i skuggan av storviltet i det offentliga samtalet så är det oerhört viktigt för oss jägare. Det ser vi på småviltsjaktens popularitet och på att den här jakten för många utvecklas till ett livslångt intresse – kanske till det allra största. Hönsjakten och andjakten är de allra populäraste, men mätt i fällningar kommer ringduvan, hararna och mårdhunden tätt efter.

Småviltet är kanske lätt att förbise, men spelar icke desto mindre en betydande roll för många.

Småviltsjakten utgör den naturligaste och därför också den vanligaste vägen för den som vill börja jaga. På småviltskanten har man sedan gammalt övat på olika jaktliga scenarier och i min egen ungdom var erfarenhet av småviltsjakt rent av ett krav för att få delta i älgjakt. Attityderna har väl mildrats sedan dess, men kravet är inte obefogat; ju större vilt desto större spänning på jakten.

Erfarenheten av lugna och välriktade fällande skott skapar ett fundament för att kunna hantera storvilt. Men en jägare får ändå aldrig glömma att förbereda det fällande skottet med samma omsorg, oavsett om viltet är stort eller litet! Säkerheten tummar vi inte på!

Jakten på skogshöns, som hör till de viktigaste småviltssäsongerna, står för dörren. Under de senaste åren har vi kunnat njuta av starka hönsfågelstammar, vilket har möjliggjort långa säsonger utan någon brådska. För många av oss består jaktårets höjdpunkt av en stilla köldmorgon på en hönsjakt av den gamla modellen. Men bytet är inte det viktigaste, även om ett skogshöns på middagsbordet inte är fy skam. Själva kärnan är ju att i lugn och ro få följa med hur naturen förbereder sig för vintern och åtminstone en gång om året koka riktigt braskaffe!

Låt oss förena våra krafter så att allt detta ska fortsätta vara möjligt!