En stormakt beträffande frivilligarbetet – viltet är en resurs

Ledaren
Klaus Ekman, Chefredaktör (–2023), Informationschef/Kommunikationschef, Jägarnas centralorganisation (1988–2011), Finlands viltcentral (2011–2023)
Publicerad5.5.2023

I april 1988 skrällde det; den fruktade sjukdomen rabies hade landstigit i Finland. Det blev ett himla hallå i medierna och en serie raska åtgärder sattes in. Under jord- och skogsbruksministeriets ledning organiserades på några få dagar en väldig bekämpningskampanj. Syftet var att hejda sjukdomens spridning, det vill säga att i de smittade områdena jaga de rabiesspridande arterna till ett minimum.  

Här i Finland, med ett frivilligarbete som andra länder avundas, räckte det med att delegera jobbet till de aktivaste i jaktvårdsföreningarna och jaktföreningarna. Under ministeriets ledning gjordes en plan upp som de frivilliga verkställde. Man snickrade fällor, jakten gick upp i varv och enorma mängder med vaccinbeten spreds ut i terrängen. Tre år senare var Finland rabiesfritt. 

Jag hade börjat som informationschef på Jägarnas centralorganisation dagen innan dagen D i april. Det öppnade mina ögon för styrkan i vår organisation: när de frivilliga, som känner både terrängen och viltet, kavlar upp ärmarna så blir det resultat! Frivilligarbetet utgör den bärande kraften i viltförvaltningen och den ska vi vårda också i fortsättningen. 

Under mitt yrkesliv har jag fått uppleva intressanta skeden. När Europa förenades var vi rädda för ett ökat jaktmotstånd, men det gick precis tvärtom: finländarnas inställning till jakten är nu positivare än någonsin. Vi var rädda för att skogshönsen skulle dö ut, och ända till början av 90-talet var nedgången faktiskt brant. Men sedan dess har hönsen repat sig och numera är det till och med tillåtet med vinterjakt – tack vare viltinformationen som de frivilliga har samlat in. 

Men trots att det finns mera vilt än någonsin i vårt land så ligger vi långt efter tätheterna i våra grannländer. Tiden börjar alltså vara mogen för att också här betrakta viltet som en resurs. Hjortdjursjaktens årliga värde ligger på drygt 200 miljoner euro och på många håll på landsbygden är sysselsättningen som jakten skapar ett livsvillkor. För att viltet ska utgöra en resurs måste välfärdseffekterna som viltet skapar fördelas rättvist, även till dem som har en plantering med en vinterbetande älgfamilj. Finland har alltid varit en stormakt vad jakten beträffar. Låt oss också göra vårt land till en stormakt beträffande viltet. Frivilligarbetet och viltet skapar välbehövlig sysselsättning och välfärd också i glesbygden!

Mera om samma ämne