Förändringens höstvind
Diskussionen om angelägenheter som berör jakten och viltet är livlig trots corona och distansarbetet eller kanske just därför.
I skrivande stund närmar sig hjortdjursjakten sitt maximum liksom debatten om den optimala storleken på stammarna. För vitsvanshjortens del har inledningen på säsongen i området med tät stam gjort en bra start och det har blivit fler fällningar än i fjol. Men samtidigt pekar statistiken för viltolyckor i trafiken uppåt, vilket är bekymmersamt. Det finns gott om oanvända licenser och därför är det viktigt att vi i området med tät stam använder så många av dem som möjligt. För älgens del är det i synnerhet de regionala förtätningarna som folk talar om.
Jobb finns det alltså mer än nog för att hålla stammarna under kontroll och inställningen till vår verksamhet, som har utvecklats positivt under de senaste åren, forsätter. Det här bjuder på utmaningar eftersom vi vårdar och utnyttjar viltstammarna inom kraftiga begränsningar.
Skötandets och nyttjandets vånda koncentrerar sig kring bland annat den vitkindade gåsen. Vi borde börja begränsa stammen, men EU:s bestämmelser gör det så gott som omöjligt. Samtidigt innebär de små öppningar som vi har åstadkommit ofta begränsningar i utnyttjandet av de fredade djuren som för det sunda förnuftet ter sig märkliga.
Ett annat gott exempel på de tilltagande begränsningarna utgörs av EU:s beslut att förbjuda blyhagel i Ramsarvåtmarker, som definieras på ett sätt som för oss förefaller egendomligt.
Saker och ting verkar bli allt mer komplicerade, men också i det här läget ska vi fungera enligt beprövade och goda principer. Vi ska sköta livsmiljöer och viltstammar hållbart, men samtidigt så att bieffekterna för samhället och våra medmänniskor inte blir outhärdliga.
Kanhända ska vi komplettera den gamla visdomen – att inte ta mer än viltstammen håller och vi faktiskt behöver – med en ny dimension: Vi tar ändå tillräckligt mycket för att hålla stammarna under kontroll, oavsett om det handlar om hjortdjur eller främmande arter.
