Flyttvägens sak är vår
Flyttfåglarnas återkommande vårflyttning till nordliga häckningsområden och höstflyttningarna tillbaka till övervintringsområdena är ett otroligt naturfenomen. Fåglarna överskrider gränserna för stater, folk, kulturer och förvaltningar.
Längden på flyttvägarna överskrider den mänskliga vardagen – och de enskilda jaktområdena – med tusentals kilometer. Kanhända överskrider flyttfåglarna också jägarnas och viltvårdarnas känsla av ägande på ett annat sätt än stannfåglarna. Fågeln som vi på hösten följer med hagelgeväret – inte vet vi varifrån den kommer eller vart den är på väg. Men om jägarna i länderna utmed flyttvägen jagar som om det inte fanns någon nästa vår så upphör kanske vårflytten helt och hållet!
Ansvaret för våra flyttande naturresurser är gemensamt och berör oss alla. Därför har ju det internationella avtalet om bevarande av flyttande sjöfåglar i Afrika och Eurasien (AEWA) kommit till. Bilagorna i avtalet uppdateras med tre års mellanrum och då bedöms också jaktens hållbarhet utmed hela flyttvägen. Men det här arbetet befinner sig ännu i början och Finland kunde ta en ännu aktivare roll.
Avskjutningsanmälningarna, vingproverna, insamlingarna av sädgåsbilder, ringmärkningarna och GPS-sändarna har redan gett oss mängder av banbrytande information. Vi är skyldiga alla de tusentals frivilliga viltinventerarna och alla som skickar in viltdata ett stort tack! Men flyttvägarna ruvar fortfarande på många olösta mysterier!
Här i vårt land ger sjöfågelinventeringarna färska data om stammarna innan jaktsäsongen ens har börjat. Jaktlagens 38 § ger oss – även med europeiska mått mätt – exceptionella befogenheter att reglera jakten, exakt och i realtid. I andra länder utmed flyttvägen räknar man fåglarna under jakten eller efteråt, på vintern. Även detta är viktigt. Inventeringsinformationen från häckningsområdena och övervintringsområdena bör kombineras med avskjutningsdatan för att vi ska kunna göra prognoser för utvecklingen.
För sjöfåglarnas del befinner sig Finland i nyckelställning eftersom vi för flera arters del har de betydelsefullaste häckningsområdena i EU. Det är viktigt att förvissa sig om att avskjutningen för de svaga arternas del inte blir för stor utmed flyttvägen, varken här eller någon annanstans.
