Andjakt enligt den gamla skolan
Jägarfärdigheterna och naturkännedomen i huvudrollen

Utfodring av sjöfåglar med spannmål kan lokalt leda till avskjutningsmängder som inte är hållbara. En återgång till de traditionella jaktmetoderna är därför på sin plats.

Text Jarkko Nurmi  bilder Jarkko Nurmi och Aki Perälä

Publicerad10.7.2026

Jägarna har insett att jakten med föda som lockbete får negativa konsekvenser. På grund av ”upprustningsspiralen” blir det allt vanligare med lockfoder. Sjöfåglarna upphör att vara jämnt fördelade över sina naturliga livsmiljöer. I stället flyger fåglarna av och an från utfodring till utfodring.

För unga jägare återstår oftast att ro på fågeltomma insjöar – om de inte har tillträde eller möjligheter till effektiv utfodring. Med roddbåt kan ungdomarna ändå fortfarande komma till skott bara uthålligheten räcker till och de är villiga att lära sig jaktformer som kräver jägarfärdigheter och kunskaper om ändernas beteende.

Kvälls- och morgonsträck

I skymningen flyger änderna till platserna där de betar. Kvällssträck är ett välkänt fenomen, men morgonsträck kan vara ännu livligare. Vid den här jaktformen söker sig jägaren till en insjövik med fräkenbestånd, maskerar båten och lägger ut sjöfågelbulvaner för att därefter locka med pipa för att kalla in fåglarna inom skotthåll. Med camohuva och camohandskar smälter jägaren in i miljön, ett blekt ansikte och bleka händer lyser långa vägar i skymningen på andpasset. Ofta går det att dölja båten bland kaveldun eller i annan hög växtlighet.

Sjöfåglarna landar som en fortsättning på bulvanflocken. Lägg därför ut bulvanerna så, att den bakre ändan på bulvanflocken ligger optimalt för skytten. Ofta händer det ändå att änderna bara gör en sväng nära bulvanflocken. Om tidpunkten inte är den rätta eller om änderna upptäcker jägaren så struntar de i bulvanerna.

Du kan öka bulvanernas effekt genom att lära dig använda en lockpipa. Men ofta börjar lockpipan fungera bättre först senare på jaktsäsongen.

Det rekommenderas att jägaren ska ha en apporterande hund, men det går att klara sig utan om man placerar sig rätt och inte skjuter för tidigt. Välj också passet så, att änderna faller i öppet vatten.

Vid sjöfågeljakt får det första skottet skjutas tidigast en timme före soluppgången och det sista skottet senast en timme efter solnedgången. Du finner de lagliga jakttiderna i Oma riista.

Den första fällda gräsanden.

Uppflogsjakt på änder med roddbåt eller vadande

Till sjöfågeljaktens finaste stunder hör, enligt min åsikt, skottlägen där en eller flera gräsänder flyger upp framför båten. På rätt skjutavstånd syns fågelns färgteckning och arbestämmningen kan göras snabbt och lätt. En gräsand som flyger upp befinner sig för ett ögonblick nästan på stället; tajma skottet där.

Den här formen av jakt, efter uppflygande änder, lyckas bäst med en kamrat vid årorna. Den ena ror utmed vassruggen medan den andra sitter skottklar i fören.

Men visst går det också att jaga utan en roende kamrat om jägaren hopar med hagelbössan bredvid sig. Det knepiga är då att hinna skjuta eftersom jägaren först måste ordna med årorna innan hen griper hagelgeväret och får anden på kornet.

Uppflogsjakten är effektiv i september när de flyttande änderna anländer. Jägaren får ofta och nästan ha sjön för sig själv eftersom andjaktens inledande rusning hastigt svalnar efter augusti.

Roddaren ska röra sig så tyst som möjligt med båten, ta vara på luckor i växtligheten och utnyttja vinden, den kan vara avgörande. Den som tyst avancerar mot vinden kan närma sig änderna utan att det hörs.

Bärgad!

Andjakt längs med diken

Att jaga längs med öppna diken kan ge gott resultat. I mina egna jaktmarker i Österbotten med sjöar i åkerlandskapet har denna jaktform varit lyckad. Taktiken fungerar främst under andjaktens första dagar då änder flyttar från sjöarna till åker- och skogsdiken. Det här gäller i synnerhet på platser med högt jakttryck. Ofta blir det lungt vid och på sjöarna redan på eftermiddagen eftersom sjöfåglarna ligger mitt ute på sjön eller i åkerdiken i närheten. Dit flyttar också jag och ofta återvänder jag med några gräsänder.

Att jaga längs med dikena med fast mark under fötterna ger lättare skott på kortare håll. Det är också idé att kolla små våtmarker ute på åkerslätten.

Andjakt på åker a la Perälä

För sjöfågeljägare i Insjöfinland öppnar sig en intressant möjlighet. Redan i början av augusti besöker gräsänderna sädfälten och den här jaktformen är där känd och väl utnyttjad.

Sjöfågeljägarna i de låglänta odlingsmarkerna i södra och sydvästra Finland har möjligheter till en längre andjaktssäsong än jägarna i inlandet. Under milda höstar dröjer nämligen änderna kvar länge vid kusten. Flyttningen är påfrestande för sjöfåglarna och under milda vintrar händer det att de övervintrar i Finland bara det finns öppet vatten. Höstens säsongsvåtmarker är därför givande ”pop up-objekt” för sjöfågeljägarna.

Sjöfågeljägaren Aki Perälä i Egentliga Finland har upptäckt det här och följer noga med höstregnen. Regnens intensitet och mängd har ökat med klimatförändringen – på hösten regnar det allt oftare och skurarna kan bli kraftigare än förut. På det viset uppstår det säsongvåtmarker ute åkrarna som kan vara riktiga andmagneter.

– Rekognosceringen är nyckeln till en lyckad andjakt ute på fälten, berättar Perälä som har specialiserat sig på lockjakt efter ett flertal viltarter.

Det går att ta reda på vilka åkrar änderna nyttjar genom att observera kvälls- och morgonsträcken under flera dagar. Flygriktningarna från vattendragen till åkrarna visar åkrarna där änderna betar.

Sjöfåglarna betar gärna på åkrar vid havet eller en sjö, eller utmed åar och utfallsdiken som rinner från ett större vattendrag. Men betena kan också ligga på överraskande ställen längre ifrån.

– Efterhand som hösten framskrider och regnen tilltar utnyttjar också krickor, bläsänder och stjärtänder åkrarna som bete, berättar Perälä om sina erfarenheter.

Våtmarkerna som höstregnen skapar på åkrar kan vara riktiga andmagneter.

Säkerheten främst

Till andjakten enligt den gamla skolan hör också att beakta säkerheten. Förutom vapensäkerhetens grundregler gäller fölande vid jakt från roddbåt.

Den som jagar uppflygande änder med båt och kamrat; turas om att ro och vara skytt. Även om skottet skulle få änder att flyga upp också bakom båten så är det för riskfyllt om båda skjuter på en gång. I bästa fall slår det bara lock för kamratens öron. Aktiva hörselskydd är att rekommendera.

Vid kvälls- och morgonflygningen och vid skott på uppflygande and ska jägaren undvika låga skott eftersom det kan finnas andra jägare dolda i vassen. Med stålhagel ska det finnas minst tvåhundra meter säkert skjutfält och med volframhagel ännu mera. Det samma gäller för nedåtriktade skott på grund av rikoschettrisken.

Vetämäjärvi i Alavus – mitt viktigaste andställe

På 1960-talet sänktes sjön Vetämäjärvi med cirka 70 centimeter för att öka arealen åker. Den grunda norra delen utvecklades till ett fågelparadis som blomstrade på 70- och 80-talet. Den djupare södra ändan var och är fortfarande gammelgäddornas rike.

Redan i mopedåldern fällde jag i strandsnåren ett par gräsänder som flög upp. För att hämta dem räckte skaften på gummistövlarna inte till – när jag närmare tänker efter så vadade jag ända upp till naveln i vatten…

Sedan dess har jag lärt mig mera om hur änderna beter sig och har slipat fångsttaktiken. Numera väntar jag på nordlig septembervind som hämtar flyttande änder till sjön. Då ger jag mig ut och hopar i motvind med roddbåten. Vid lämpligt väder flyger änderna upp alldeles intill mig, bara ljuden drunknar i vinden.

En av lärdomarna har varit hur segt änderna trycker dolda i växtligheten, i synnerhet i början av jaktsäsongen. Ofta simmar de lugnt undan när båten närmar sig och jägaren tror att sjön är tom. Också här kläckte min kamrat och jag ett knep – den ena ror och den andra vadar. Ofta flyger änderna upp först när man närmar sig dem från båda hållen.

Vetämäjärvi är ett bra ställe för andjakt enligt den gamla skolan. Svetten rinner när jag vadar i fräkenruggarna och fötterna sjunker ner bortåt 30 centimeter i bottendyn och de gamla bisamhålorna får mig att snava. Själv njuter jag mest av sjöfågeljakt som får mig att svettas en smula och ger mig upplevelsen att jag förtjänar bytet genom att anstränga mig och lära mig om viltets levnadssätt och beteende.

Metsästäjälehti
Privacy Overview

This website uses cookies so that we can provide you with the best user experience possible. Cookie information is stored in your browser and performs functions such as recognising you when you return to our website and helping our team to understand which sections of the website you find most interesting and useful.