På våren vaknar naturen och inleder en ny växtsäsong. Detta innebär också en ny säsong för älgen. Fjolårskalvarna blir unga vuxna och de unga älgkorna förbereder sig för sin första kalvning. När snön har smultit och växterna har fått blad blir matsedeln med ens rejält bredare. Älgen har fått ett större urval och kan välja bland de allra godaste och energirikaste växtdelarna. De färska skotten innehåller mycket näring, som kon behöver för att dia och fostra sin nya kalv.

Sommar- och vinterbetet

I regel håller sig älgen med tydliga och separata beten på vintern och på sommaren. Avståndet mellan betena kan variera mellan några och hundratals kilometer. På våren, innan kalvningen, vandrar älgarna till sommarbetet och älgkorna söker sig till lämpliga platser att kalva på. Finländare som bor vid kusten är vana vid att älgarna infinner sig på tröskeln till sommaren och vandrar iväg när vintern gör entré.

Orsaken till varför de flesta älgarna gör så här känner vi inte fullständigt till, men vi betraktar klimatet och tillgången på föda som avgörande faktorer. Vid kusten är sommarklimatet aningen svalare och vintrarna aningen varmare än inne i landet. Älgen söker sig inte till värme utan är anpassad till lägre temperaturer. Sommarens svalkande havsbris och vinterns stränga kyla lindrar den upplevda värmestressen.

Vinterbetena ligger ofta på aningen kargare växtplatser där det redan före det effektiva skogsbrukets intåg fanns en större andel tall. I dagsläget bjuder planteringarna på föda året om och nästan över allt, men vandringsinstinkten har älgen ändå inte förlorat.

Kalvningen inleds vid valborg

Före kalvningen avvisar älgkon fjolårskalvarna, som nu måste bli vuxna och börja ett självständigt liv. De börjar leta efter ett nytt hemområde och någon råkar kanske förirra sig ända in i centrum av en stad, men till stadsliv har älgen åtminstone inte ännu anpassat sig.

I södra Finland kalvar älgen i början av maj och i norr en vecka eller två senare, men i alla fall före sommaren.

Även här ser vi att älgen anpassar sig till vårens varierande tidtabell; kalvningen sker på en plats där det finns vatten att dricka. En bäck eller ett dike som rinner genom skogen bjuder älgkon på dricka under de första dagarna. En älgko med kalv håller sig sommartid med ett hemområde på tusen till tusenfemhundra hektar.

Alltid lyckas inte kalvningen eller så råkar den nyfödda kalven ut för ett rovdjur. Vuxna björnar jagar älgkalvar under de första veckorna och i de björntätaste trakterna har detta tydliga konsekvenser för kalvproduktionen. En älgko som har förlorat sin kalv kompenserar den misslyckade kalvningen genom att följande vår sannolikt föda tvillingar.

På sommaren dignar matbordet

I juli dignar älgarnas matbord av läckerheter. Urvalet växter med örtstam är nu som allra generösast. Exempelvis mjölkörten vajar på kalhyggena som ett rödskimrande hav och hundlokan blir begärligt mumsad. Medan naturens smörgåsbord dignar av läckerheter finns det inget behov av att gnaga på torra trädgrenar. Älgen strävar alltid till att optimalt balansera kolhydraterna, proteinerna och fettet i kosten. Videsnåren utmed åstränder utgör idealisk föda.

Tryckande hetta och insekter plågar

Även om det finns gott om föda så kan värmeböljor på sommaren göra tillvaron tryckande för älgen. När kvicksilvret stiger över 20 grader drabbas älgen av värmestress. I motsats till semestrande människor så tillbringar älgarna helst sommardagarna i skogens svala dunkel och vandrar först i aftonsvalkan till gläntor för att beta. Hetta och torka kan de facto påverka följande års kalvning. Älgen hör alltså till arterna som inte uppskattar klimatuppvärmningen ett dugg!

Älgflugorna, som på sensommaren blir ett plågoris för många arter, utgör en annan stressande faktor. Tusentals sådana kan krylla omkring i pälsen på en stackars älg! Nässtyngsflugan är minst lika obehaglig. Under våren har larverna vuxit i näshålan till en längd på några centimeter och orsakar med största säkerhet ett obehagligt kliande. Lyckligtvis faller de ut under sommaren.

På hösten spinner hormonerna

I augusti börjar älgtjurarnas horn vara färdiga. Under sommaren har hornen vuxit med en väldig fart, upp till två centimeter om dygnet, och når sina fulla mått. De förbenas och tjuren fejar bort basthuden. Brunsten närmar sig, förändrar hormonbalansen och börjar styra älgens beteende.

På tröskeln till brunsten höjer älgarna tempot och utvidgar hemområdet. De börjar leta efter en partner och tjurarna annonserar aktivt ut sig själva. Tjuren ställer inga särskilda krav på sin tilltänkta partner, men älgkon måste ta sig en funderare på vem som ger de bästa generna för följande generation.

Det är inte bara hornen som förändras på tjurarna. Halsen sväller upp till nästan det dubbla och gör den storvuxna tjuren ännu maffigare. Med klövarna skrapar den upp meterstora brunstgropar eller ännu större som den doftsätter med kroppens egna kemikalier. Tjurarna gör upp sinsemellan genom att imponera på varandra, men ibland övergår imponerandet till en fysisk batalj och hornskrammel. När brunsten når sin topp i september är det knappt så tjurarna ens äter; de tappar fettreserver och går ner i vikt.

Kalvarna växer och äter så mycket som de hinner stoppa i sig. På sensommaren river de åt sig delikata lövträdsblad, men efter hand som hösten framskrider och löven gulnar så ökar andelen ris i födan. För många kommer det kanske som en överraskning hur viktigt blåbärs- och lingonriset är för älgarna som höstföda.

På hösten är det inte bara brunsten som påverkar älglivet utan också jakten. Även om jakten främst äger rum på veckosluten så ökar den, tillsammans med brunsten, ändå älgarnas rörlighet. Hemområdet är inte längre på långa vägar lika begränsande som på sommaren. I oktober händer det att vi får syn på alldeles okända individer som inte har visat sig vid slickstenarna på sommaren.

Vinterns inbrott innebär menybyte

Efterhand som hösten framskrider förbereder sig älgen för vintern genom att övergå till föda med mera fibrer. På vintern finns det ingen lummig grönska och risen ligger under snön. Älgens matsmältningsmikrober behöver tid för att vänja sig vid vinterdieten, så älgen övergår steg för steg till att äta kvistar. Samtidigt ökar volymen på vommen för att göra näringsupptaget maximalt effektivt.

I det vintriga skogslandskapet består älgens föda till ungefär hälften av tall och hälften av olika lövträd. Rönn, asp och vide smakar bäst. Även en smakar gott, och vårtbjörken smakar alldeles för gott! Gran och al smakar illa, men de små lövträden bland granplantorna smakar alldeles utmärkt. Men älgen betar inte enbart i tallplanteringar.

Eftersom älgen äter selektivt så stoppar den inte i sig rubb och stubb i planteringen utan väljer kvistar med ett minimalt innehåll av illasmakande substanser. Terpenerna och tanninerna i växterna försämrar smaken och gör dem svårare att smälta, så älgen undviker dem. Ofta väljer älgen därför plantor som måste konkurrera om utrymme och näring med en större granne. Sådana undertryckta plantor satsar mera på tillväxt och producerar därför mindre av de otrevliga ämnena. För älgen blir smaken därför bättre.

Tallen står inte överst på älgens önskelista

Även om älgen minskar födointaget per dygn från 40 kilo på sommaren till 10-15 kilo på vintern så är den tvungen att tillbringa många timmar med att äta. Tallens stora barrmassa blir särskilt begärlig när snötäcket djupnar och det krävs mera energi för att röra sig.

Den fiberrika vinterfödan smälter klart långsammare i tarmarna än sommarens växter med örtstam. På sommaren behöver älgen vanligen cirka fyra timmar för att smälta maten, men på vintern behöver älgen vila i elva timmar på maten, det vill säga nästan halva dygnet. Älgen tillbringar ändå inte hela den här tiden i samma lega utan byter plats i genomsnitt fyra gånger om dagen. På vintern brukar det bli en gulaktig utsöndring i legan som kommer från blod som älgflugorna har sugit i sig och körtlar i huden. I legan kan det också finnas små, mörka ägg, några millimeter långa; det är nästa generation älgflugor.

Snön begränsar rörligheten

På hösten, under brunsten och jakten, rör sig älgarna över större områden, men när snön börjar falla blir de mera stationära i området där de tillbringar vintern. När snötäcket djupnar minskar rörligheten per dygn till hälften av strövandet under det snöfria halvåret.

I de etablerade övervintringsområdena kan älgarna samla sig till flockar om tio till femton individer på platser där betet är gott, vilket innebär en överhängande fara för skador på skogen.

På vintern är betandet koncentrerat till planteringar eftersom utbudet av kvistar att tugga i sig är bäst i sådana. Men självfallet tackar älgarna inte nej till vide och enar i undervegetationen! Om en storm eller en skogsarbetare har fällt en större asp så gnagar älgarna garanterat på barken. I normala fall gnagar älgarna inte barken på upprätta aspar eftersom koncentrationerna av avskräckande substanser är högst nertill på stammen. Högre upp, dit älgarna inte når, finns det inget behov av sådana ämnen. Där smakar barken gott och är lättsmält i jämförelse med den övriga vinterfödan.

Efter vinterns inbrott lugnar tjurarnas hormoner ner sig och hornen faller av. Vanligen gör hornhalvorna det inom ett par dagar efter varandra. Om den andra hornhalvan dröjer med att trilla av så betyder det att brunsten är förlängd och att somliga kalvar kommer att födas med en fördröjning under följande år.

I synnerhet i norr är vårvintern den tyngsta tiden för älgen. Snön ligger djup och skaren gör det ännu svårare för älgarna att röra sig, så det går åt massor med energi för att skaffa sig mat.

Äntligen blir dagarna längre, luften blir varmare, drivorna smälter och det blir dags igen för älgarna att vandra tillbaka till sommarbetet.