Älgen som vilt

Älgarnas vandringar

Åren 2008 till 2012 följde Naturresursinstitutet med drygt hundra GPS-halsbandsförsedda älgar på olika håll i landet. I den här artikelserien berättar vi om resultaten av uppföljningen och den här första delen av artikelserien handlar om älgarnas vandringar, hur mycket de vandrar och hur stora hemområden de håller sig med.

Text Markus Melin, Jyrki Pusenius, Juho Matala, Petri Timonen, Markku Gavrilov, Jonna Katajisto och Sauli Laaksonen  Bild Naturresursinstitutet / Erkki Oksanen

Publicerad5.5.2023

Under de här åren blev bortåt 130 älgar försedda med sändarhalsband, både tjurar och kor, och kor med kalvar och utan. Inga kalvar försågs med halsband, men vi följde kalvarnas gps-mödrar och följde upp med kontroller i terrängen för att kolla om kalven som föddes på våren fortfarande var i livet på hösten och följande vår. Undersökningsområdena sträckte sig från sydändan av landet till Lappland och inkluderade både västkusten och östgränsen.

Undersökningsområdenas geografiska täckning borgade för att vi kunde undersöka älgarnas beteende och vandringar i varierande miljöer. I väster där landskapet är ett låglänt lapptäcke av åkrar, i söder som är splittrat av vägar och bebyggelse, i öster som präglas av ödemarker och stora rovdjur, och sist men inte minst i renskötselområdet i norr.

Vi började med att undersöka älgarnas vandringar; hur mycket och över hur stora områden vandrar de på olika håll i landet? Och hur ofta följer de årstiderna och vandrar till nya hemområden?

Bilden visar hur halsbandsälgarna rör sig. Varje punkt visar positionen för en älg och varje älg har en egen färg.

Årstidsvandringar eller vandrar de annars bara?

Halsbandsälgarna visade ett tydligt vandringsbeteende mellan sommar- och vinterområden och beteendet förekom i samtliga områden som undersöktes.


Avståndet mellan sommar- och vinterområdet var i genomsnitt fem till åtta kilometer. I de kortaste fallen uppgick avståndet till några kilometer och i de längsta fallen till drygt 30 kilometer. De längsta vandringarna blev observerade i norr och de kortaste i söder och vid västkusten. I de här fallen kunde vi tydligt urskilja separata vinter- och sommarområden. Men alla älgar visade inte något vandringsbeteende.

Vi känner till att vandringarna i regel följer den första snön och snötäckets djup; älgarna inleder vandringen till vinterområdet när snön täcker födan de äter på hösten och helst innan snödjupet gör det besvärligt att vandra. Enligt GPS-materialet tog vandringen i genomsnitt två till åtta dygn. Somliga älgar rent av löpte till det nya området och var framme bara några timmar senare medan andra höll på i en vecka eller två innan de slog sig ner på det nya sommarbetet. På hösten tog vandringarna längre tid än returerna på våren. De individuella skillnaderna var stora, men trots det ägnade sig de allra flesta sändarälgarna åt att vandra mellan ett sommar- och ett vinterområde. Det var klart sällsyntare att stanna på samma plats året om.

Medan undersökningen pågick såg vi också bevis på älgarnas vandringspotential – när de får för sig att vandra på allvar. En älgko som försetts med halsband i Lappland bytte bokstavligen landskap och vandrade en sommar drygt 200 kilometer söderut för att sedan slå sig ner för gott.

Bilden visar positionerna för halsbandsälgarna i Lappland. Varje älg har sin egen färg. Älgkon som satte vandringsrekord skiljer sig klart från mängden genom sitt exceptionella byte av landskap.
På västkusten visar älgarna ett speciellt vandringsbeteende. De tillbringar sommaren vid havet eller i den yttre skärgården (till vänster i bilden), men återvänder och tillbringar vintern i inlandet. På bilden har vi ringat in kärnan i sommarhemområdet för två olika älgar. Där befann de sig knappt någonsin under övriga årstider.

Storleken på områdena varierar

I regel bekräftade halsbandsinformationen vad vi redan länge vetat; att älgarnas vinterområden är i genomsnitt mindre än sommarområdena. Detta faller sig naturligt eftersom djurens vandrande vintertid begränsas av snön. Alltså väljer älgarna ett område där de finner sin föda på en så liten areal som möjligt. På sommaren är den botaniska menyn mycket större och den varierar under vårens och sommarens lopp. Då kan älgarna röra sig friare – och gör det också – när de söker föda.

Enligt halsbandsinformationen varierade storleken på vinterområdena i regel mellan 1000 och 3000 hektar, även om de minsta inte mätte mer än några hundra hektar. På sommaren varierade den genomsnittliga storleken på området mellan 2000 och 5000 hektar, men kunde uppgå till så mycket som 10 000 hektar. Det minsta observerade sommarområdet var inte större än 100-200 hektar, vilket ändå var exceptionellt litet i vårt material. De individuella skillnaderna mellan älgarna var således stora och ofta större än skillnaden mellan områdena eller könen.

I södra Finland observerade vi dels älgar som tydligt vandrade mellan ett sommar- och ett vinterområde (gult) och dels älgar som stannade i samma område året om, utan tydligt separerade sommar- och vinterbeten (blått).

De följande delarna

Vi har undersökt hur älgarna rör sig i vargrevir, hur de väljer hemområde vid extrem väderlek, hur snödjupet påverkar deras vandringar, tidpunkten då kalvarna föds och strukturen på miljön där älgkorna kalvar. Om allt detta berättar vi i de följande artiklarna i serien.