Viltinventeringarna – bästa intressebevakningen för jakten

Med komplett och uppdaterad viltinformation kan vi flexibelt reglera jakten samtidigt som vi får ett underlag för besluten om jaktlicenser och dispenser. Triangelinventeringarna utgör ett särskilt fint och internationellt uppskattat exempel på effektiv inhämtning av viltinformation. Linjetaxeringarna av skogshönsen och det jaktbara viltet som inleddes på 60-talet förädlades i slutet av 80-talet till triangelinventeringar. Dessa används som underlag när de årliga jakttiderna slås fast. Detta förutsätter i sin tur att vi sätter värde på skogshönsen och förstår mekanismerna för hur stammarna går upp och ner så vi kan anpassa jakten till hönsstammarnas nutillstånd.

Ett stort antal räknade trianglar innebär inte automatiskt långa jaktsäsonger, men täckande inventeringar borgar för hållbar jakt. Det torde inte vara en överdrift att hävda att jakten på skogshönsen och i synnerhet tjädern kunde ha gått till historien utan triangelinventeringarna.

Triangelinventeringarna utgör en slagkraftig helhet. Jägarna som inhämtar informationen, den oberoende forskningsanstalten som analyserar den och viltförvaltningen som omsätter den färska informationen i handling utgör en oslagbar trio som kritikerna inte rår på.

Sjöfågelinventeringarna bör trappas upp

Inventeringarna av sjöfåglar visar att flera jaktbara arter har minskat. Inventeringarnas kontinuitet, den geografisk täckningen och täckningen beträffande de olika typerna av vattendrag är synnerligen svag i jämförelse med triangelinventeringarna. Detta innebär att uppskattningarna för flera änder är behäftade med en avsevärd osäkerhet.

Samtidigt är sjöfågeljakten lagd under lupp. Finns det något bättre sätt att bevara den hållbara jakten än att öka sjöfågelinventeringarnas täckningsgrad och höja sjöfåglarnas värde som vilt till nivån de förtjänar?

Observationerna av de stora rovdjuren bildar underlag för stamvårdande dispenser

Lodjuret och björnen jagas med stamvårdande dispenser. Det här har bidragit till att de båda rovdjuren åtnjuter ett högt värde som vilt. Den stamvårdande jakten dimensioneras så, att stammarna bevarar sin livskraft.

Som beviljningsgrund för en stamvårdande dispens duger i praktiken enbart kunskap om stammens tillstånd i det aktuella området. Observationerna som rovdjurskontaktpersonerna skriver in i Tassen-systemet, i synnerhet om ungarna, är avgörande. Tassen-observationerna bildar underlag för den uppskattning av stammen som Naturresursinstitutet gör och utgående från denna ufärdar jord- och skogsbruksministeriet sin årliga förordning om största tillåtna jaktkvot. De separata kullarna och det regionala individantalet som beräknas i uppskattningen inkluderas därefter när Finlands viltcentral fattar besluten om dispenser inom förordningens ramar.

Avgörande är att det geografiskt och tidsmässigt samlas in tillräckligt mycket observationer av de stora rovdjuren. Observationerna ska rapporteras så fort som möjligt till rovdjurskontaktpersonen på orten. En stor mängd observationer innebär dock inte automatiskt ett stort antal dispenser. En brist på observationer innebär inte heller att det inte skulle finnas rovdjur på orten, men på grund av informationsbristen kan, i enlighet med försiktighetsprincipen, inga dispenser beviljas.

En uthållighetsgren att följa med viltstammarna

Typiskt för flera viltarter – med skogshönsen i spetsen – är att stammens storlek undergår avsevärda variationer från år till år. Kunskap om stammens långtidsutveckling är därför oumbärligt för bedömningen av hur mycket jakt en art tål. Den går i regel inte att bedöma förrän man har tillgång till minst ett par decenniers observationsdata.

Kontinuiteten är således avgörande för arbetet med att följa viltstammarna. Genom att göra inventeringarna år efter år enligt anvisningarna, på samma sätt, på samma plats och vid samma tid får vi grepp om vilka förändringar som pågår.

Observationer medan man gör annat

Ofta hör man folk säga att det är jobbigt att följa med viltstammarna. Med dagens bränslepriser avstår man ju gärna från att åka iväg för att kika på rovdjursspår. Observerandet ska inte göras till någonting som man gör med långa tänder. Jägarna rör sig ofta i terrängen och det brukar gå bra att göra observationer medan man gör annat. Det räcker med att personen är beredd att anteckna observationer, till exempel i Oma riista eller i ett häfte.

Har enstaka observationer betydelse?

Utvecklingen för datorer och appar har gjort det lättare att skriva in observationer i databaser. De enstaka anteckningarna som görs utanför de etablerade inventeringarna innebär dock ett antal tekniska utmaningar. Men analysmetoderna utvecklas även de och så småningom kommer även bruksvärdet på de fristående observationerna att stiga.

För närvarande är det bästa sättet att dra sitt strå till stacken att delta i de etablerade långtidsinventeringarna, som sjöfågeltaxeringarna, triangelinventeringarna och de stora rovdjuren genom nätverket av rovdjurskontaktpersoner.