Förändringarna hos de små och mellanstora jaktbara däggdjuren

Det var trettiosjätte vintern i rad som vi inventerade småviltet i vilttrianglar och fälttrianglar i hela landet. Triangelinventeringarna koordineras av Naturresursinstitutet (Luke) och syftet är att följa med de jaktbara däggdjuren; hur de utvecklas och vilka förändringar som sker i utbredningen. Resultaten uttrycks med ett index för spåren i snön; antalet färska spår per 10 km och dag.

För många småviltsarter – som haren, ekorren och räven, och de små och medelstora mårddjuren – är räkningen av spår i snön det viktigaste eller enda landsomfattande sättet att följa med de här arterna.

Inventeringsförsvårande omständigheter

Vintern var besvärlig för inventerarna, i synnerhet i Lappland, Norra Österbotten, Kajanaland och Norra Karelen eftersom snötäcket på sina håll var både djupt och löst. Vintern var kallare än normalt och det fanns snö i större delen av landet, även i det sydvästra hörnet.

Under vintern räknades sammanlagt 510 trianglar i hela landet, vilket är ungefär 30 procent färre än i fjol. Av dessa var 442 vilttrianglar som löper i skog och 68 fälttrianglar som förekommer främst i odlingslandskapen i de södra och västra delarna av landet. Så sent som i mitten av februari såg inventeringsläget dystert ut, men såpass många trianglar blev ändå räknade att vi kan skönja viltets variationer i stora drag.

Fält- och vilttrianglarna

För samtliga arter som vi tar upp i den här artikeln skiljer sig det genomsnittliga antalet observationer mellan fält- och vilttrianglarna, och skillnaderna är ofta avsevärda. Skogsharen och mården är skogslevande arter och spåren efter dem är ungefär hälften så många i fälttrianglarna som i vilttrianglarna. Däremot förekommer ekorre, räv, hermelin och vessla ungefär dubbelt så ofta i fälttrianglarna som i vilttrianglarna. För fältharen är antalet spårlöpor drygt tio gånger större i fälttrianglarna. Även utterspåren är aningen fler i fälttrianglarna än i vilttrianglarna.

Flera arter har minskat

Flera av de jaktbara däggdjuren som är typiska för det nordliga barrskogsbältet har minskat under inventeringsåren. För skogsharen och räven har stammen minskat till ungefär hälften, för ekorren och vesslan till en tredjedel och för hermelinen till så lite som en sjättedel!

Stamförändringarna brukar se olika ut i olika regioner. Skogsharen har minskat främst i landets södra och mellersta delar medan vesslan och hermelinen blir starkare ju längre norrut vi går. Mården har minskat i söder och ökat i norr.

Utterstammen har vuxit, i synnerhet på 90-talet och i början av 00-talet, men har sedan dess varit stabil. Den största avvikelsen uppåt står fältharen för; den trivs bäst i åkerlandskapen vid kusten.

Fältharens index för spår i snön har mer än tiodubblats under inventeringsåren! Ökningen blir klart kraftigare när vi rör oss norrut och österut, kanske för att arten redan är väletablerad i sydväst.

Avvikelser från trenden

Varje år noterar vi tillfälliga avvikelser från fjolåret eller den allmänna trenden på lång sikt. Sådana beror ofta på förändringar i tillgången på föda, som tillgången på sorkar, granarnas kottproduktion, sjukdomar och rovdjur.

Jämfört med fjolåret har antalet spår i snön efter skogshare klart minskat i hela landet. Även för ekorren noterar vi en klar nedgång i flera delar av landet, men inte lika tydligt som för skogsharen. För bägge arterna var indexet för spår i snön i fjol och för två år sedan större än normalt, men ligger nu på normalnivån i förhållande till hela inventeringsperioden.

För vesslans del har stammen – utom i Lappland – gått tillbaka i förhållande till fjolåret, och på sina håll brant utför. I Lappland har vesslan däremot ökat. För hermelinen gäller samma mönster, men förändringarna är mindre och variationerna fler. Hermelinerna blev fler i både Lappland och Norra Österbotten. För mården har antalet spår i snön ökat i nästan hela landet, utom i en handfull landskap, och ligger nu ovanför medelvärdet.