Viltdagarna 2020

De nationella viltdagarna ordnades i Åbo den 14-15 januari. I år var temat för dagarna det nordiska samarbetet.

textTero KuitunenBild Tero Kuitunen
Publicerad18.3.2020

Det nordiska liksom det internationella samarbetet är framtiden för viltförvaltningen. De jaktbara däggdjurens utbredningsområden är i regel större än ett enda land, många jaktbara fåglar flyttar varje år och de främmande arterna hotar att sprida sig över gränserna till allt fler områden. Vid all forskning, förvaltning av stammar och bekämpning av främmande arter kan inget enskilt land göra mer än sin andel.

De svenska vargarna har ett skriande behov av nytt blod

Den norska forskaren Øystein Flagstad på det norska naturforskningsinstitutet NINA inledde med en översikt av läget för våra fyra stora rovdjur i Finland, Sverige och Norge.

Samtliga rovdjurs stammar är i någon utsträckning isolerade från varandra, men läget är värst för de svenska vargarna. I mellersta Sverige leder vargbeståndet sitt ursprung till fem vargar och lider numera i hög grad av inavel. Enligt Flagstad är inaveln redan så långt framskriden att den kan liknas vid att fortplanta sig med sig själv. Det här beror på att vargarna inte kommer åt att vandra genom det svenska och finska renskötselområdet. Vargbeståndet i mellersta Sverige får därför inget gentillskott från Finland.

Jens Andersson på Naturvårdsverket berörde senare ämnet när han talade om hur det nordiska vargsamarbetet framskrider. Enligt honom behöver den svenska vargstammen ett tillskott på minst en ny reproduktiv individ vart femte år.

Läget klart bättre för björnarna

I Sverige och Norge bedriver man omfattande rovdjursforskning och har därför god kännedom om de stora rovdjurens genetik. Enligt Flagstad strövar björnarna i tillräcklig utsträckning mellan länderna för den genetiska mångfalden. Den finska björnstammen är starkt förbunden med den ryska och tar emot skandinaviska inflyttare. På motsvarande sätt har björnar med ett ”finskt” genetiskt ursprung observerats i norra Sverige.

Forskarprofessor Ilpo Kojola på Naturresursinstitutet berättade i sitt anförande om ”Forskningen och förvaltningen av björnstammen i Finland”. Enligt Kojola har den regionala strukturen hos vår björnstam inte förändrats under de senaste två björngenerationerna, det vill säga på 21 år. En ung björn som vandrar till nya områden och blir fälld på jakt är sannolikt en hane. Med en matematisk scenariomodell har man beräknat att vi kan fälla 14 procent av björnstammen i Finland utan att äventyra hållbarheten.

Professor emeritus Jon Swenson vid det norska miljö- och biovetenskapliga universitetet NMBU berättade om den svenska björnjaktens snabba tillväxt och den anpassade förvaltningen av stammen. I praktiken har den anpassade förvaltningen hittills inte lyckats oftare än sällan, det vill säga att björnstammen av någon orsak inte har reagerat på önskat sätt på skötselåtgärderna. Det behövs alltså mera forskning. Som ett exempel kastade han fram en tanke: tänk om den återkommande stressen som jakten orsakar försvagar björnarna och påverkar deras överlevnad?

Sjöfåglarna förvaltas på flyttvägsnivå

För flyttfåglarnas del kan åtgärderna som ett enskilt land vidtar inte säkra bevarandet av en gynnsam populationsstorlek. Vi behöver alltså internationella åtgärder på flyttvägsnivå.

Den danska professorn Jesper Madsen från den biovetenskapliga institutionen vid universitetet i Aarhus betonade att förvaltningen på flyttvägsnivå också är lokal. Samtliga parter, från forskare till jägare, måste engageras för att förvaltningen ska lyckas. Han belyste läget med två exempel.

Förvaltningen av spetsbergsgåsen på flyttvägsnivå inleddes 2012 när det fanns cirka 70 000 gäss och stammen befann sig på kraftig uppgång tack vare de tidigare begränsningarna av jakten. Men samtidigt ökade jordbruksskadorna i områdena där spetsbergsgåsen rastar och övervintrar och häckningsområdena på tundran började lida av överbetning. En målsättning på cirka 60 000 gäss ställdes upp för arten för att stammen ska vara ohotad, skadorna rimliga och jakten tillåten. Forskarna uppskattar fortlöpande antalet spetsbergsgäss och stammen styrs till den målsatta storleken genom jakt. Den årliga avskjutningen har mycket riktigt vuxit från några tusen i början av 90-talet till mellan 10 000 och 15 000.

Det andra exemplet handlar om taigasädgåsen. Det finns fyra populationer (den västra, den mellersta och de två östliga) och det är i synnerhet den mellersta som berör oss finländare. För den är målet för förvaltningen på flyttvägsnivå 60-80 000 gäss före häckningen så att stammen antingen ökar eller är stabil. Enligt Madsen har man vid de senaste inventeringarna noterat att stammen återhämtar sig och snart når målet. Enligt Madsen får vi tacka jaktbegränsningen som infördes i Finland 2014 för återhämtningen.

0 Kommenttia
Inline Feedbacks
Katso kaikki kommentit