Saknas det kullar i lodjursuppskattningen?

Naturresursinstitutet (Luke) gör varje år en uppskattning av lodjursstammens storlek. Uppskattningen bygger i hög grad på rovdjurskontaktpersonernas bokförda observationer av kullar i systemet Tassen, men också på forskningsdata, både inhemska och fennoskandiska.

Syftet med uppskattningen är inte att räkna antalet lodjur i varje enskild jv-förening så exakt som möjligt utan att skapa en realistisk helhetsbild av lodjursstammen i vårt land. I det här arbetet kompletterar observationsmaterialet, forskningsdata och den statistiska modelleringen varandra.

Observationerna av kullar lägger grunden för uppskattningen

Uppskattningen av lodjursstammen har två stadier; insamlingen av observationsmaterialet och beräkningen av storleken på stammen.

Basen i materialet består av kullobservationerna som blir inskrivna i Tassu. Utifrån dem görs en uppskattning av hur många reproduktiva lodjurshonor, det vill säga kullar, det kan ha funnits i varje enskilt område. Som hjälp vid gruppindelningen av observationer använder forskarna en beräknad cirkel (en såkallad kullcirkel) som ritas in på kartan med en diameter på tio kilometer.

Cirkeln bygger på undersökningar med radiosändare. Med sådana har forskare följt med lodjurshonor som har ungar i deras hemområden i Fennoskandien. Hos vuxna lodjur har tidigare inhemska undersökningar noterat både större och mindre hemområden än tio kilometer.

I terrängen kan olika individers faktiska hemområden se väldigt olika ut. Kullcirkeln representerar således inte gränserna för hemområdet eller ens områdets verkliga storlek. Syftet med kullcirkeln är att separera observationsmaterialet till tänkbara olika kullar. I synnerhet i regioner med mycket lodjur kan cirklarna delvis överlappa varandra. I sådana fall krymper det teoretiska hemområdet för kullarna.

Om lodjurshonornas hemområden är mindre än genomsnittet i en viss region kan det leda till en lokal underskattning av antalet kullar. Om hemområdena däremot är större kan antalet kullar bli överskattat.

Även om det uppskattade antalet kullar (beräknat utifrån medelvärdet för hemområdena) skulle skilja sig från de faktiska observationerna (på lokal nivå) så jämnar över- och underskattningarna ut varandra i landet som helhet. Därför är det befogat att använda det här systemet eftersom det fungerar på nationell nivå.

Ortsbornas intryck av ett stort antal lodjur behöver därför inte strida mot bilden som stamuppskattningen förmedlar. Under loppet av ett år kan det i en region vandra både könsmogna hanar som genomströvar flera honors hemområde och unga individer utan att mängden reproduktiva honor skulle växa i samma proportioner. På ortsnivå kan läget dessutom variera från år till år.

Populationsmodelleringen preciserar uppskattningen

Sedan fjolåret har vi uppskattat lodjursstammen utanför renskötselområdet med hjälp av en populationsmodell. Stamuppskattningen bygger inte längre så uttalat på tolkningen av kullcirkeln. Populationsmodellen tar hänsyn till ålders- och könsstrukturen, ett antal dödlighetsfaktorer och reproduktionen. Utöver kullobservationerna använder modellen också avskjutningsdata och dödlighetsstatistik.

I motsats till tidigare metoder använder populationsmodellen material ända från 1998 och den är inte lika känslig för årliga observationsvariationer. När materialet för ett nytt år är tillfört skapar modellen en uppdaterad uppskattning av inte bara det aktuella året utan också retroaktivt för hela perioden.

Av observationsmaterialet gör vi inte längre någon visuell karttolkning av separata kullar. Modellen tar hänsyn till eventuella över- eller underskattningar, bland annat mängden reproduktiva honor under tidigare år och lodjurets fortplantningsbiologi.

Forskningen producerar viktig kunskap för uppskattningen

Lodjursstammen och de viktigaste bytesdjurens stammar har vuxit under de senaste åren, i synnerhet i landets södra och sydvästra delar.

Naturresursinstitutet driver som bäst ett forskningsprojekt där forskarna följer med rådjur, hjortar och lodjur med satellitsändare. Undersökningen syftar bland annat till att skapa exaktare data om huruvida vi, i synnerhet i trakter med mycket bytesdjur, borde uppdatera informationen om hemområdena som honorna med ungar använder när vi uppskattar stammen.

Även observationsmetoderna är stadda i förändring eftersom lodjursobservationerna numera och allt oftare görs med viltkameror. Men för att vi ska kunna utnyttja sådana ännu effektivare, exempelvis med AI, så krävs det fortsatt utveckling av systemen.

Lodjuren behöver ett eget hemområde för att få ungar. Om det inte finns några lediga hemområden så blir de unga lodjuren tvunga att vänta med familjebildandet. Detta innebär att det kan finnas mycket lo i en region utan att det blir fler kullar. När stammen växer kan det dessutom dyka upp andra täthetsrelaterade faktorer som påverkar stammens tillväxthastighet. Det här har betydelse i synnerhet för långtidsprognoserna för lodjuren.

Institutet publicerade sin senaste uppskattning av lodjursstammen i maj. I höstas (2025) uppgick den uppskattade stammen till mellan 2 990 och 3 620 individer utanför renskötselområdet. Stammen hade vuxit med cirka 21 procent. I höstas uppskattades mellan 68 och 140 individer ha levt inom renskötselområdet.

I höst kommer det enligt beräkningarna att finnas mellan 3 590 och 4 350 individer. Prognosen inkluderar ungarna som föddes i våras.

Under fjolåret bokfördes i landet som helhet cirka 49 procent fler observationer av lodjurskullar än året innan. Institutet tackar alla som har deltagit med observationer och anteckningar för deras viktiga insatser för lodjuren.