Bävern som vilt

Bävern: En framgångsrik återkomst

Den europeiska och den kanadensiska bävern sattes ut ungefär samtidigt i vårt land på 1930-talet. För vår ursprungliga bäver tog det ett halvsekel för tillväxten att komma igång medan kusinen från Amerika hastigt började föröka och breda ut sig. Detta påskyndades dessutom med utsättningar.

Text Juha Tiainen Bilder Hannu Huttu, Tero Salmela och Kai-Eerik Nyholm

Publicerad11.1.2024

En gång i tiden fanns det bävrar i nästan hela Europa och de norra delarna av Asien. Även i Nordamerika var utbredningsområdet enormt. På bägge kontinenterna var jakten emellertid ohållbart intensiv. Bäverpälsen var oerhört eftertraktad och en viktig handelsvara; hos oss också ett betalningsmedel.

Från 1500-talet dog bävern ut i land efter land i Europa och kring Östersjön; i Finland på 1860-talet och i Sverige på 1870-talet, men några små populationer överlevde.

Lyckade återutsättningar

På 1900-talet återutsattes bävern i ett flertal länder. På 1920- och 30-talet fick Sverige och Finland bävrar från Norge för återutsättning. I Sverige har utsättningarna krönts med framgång och i dagsläget uppskattas den svenska stammen till hela 130 000 bävrar.

I vårt land blev resultatet av utsättningarna dock magert; stammen började inte växa. Därför infördes också bävrar från Nordamerika – på den tiden visste man ännu inte att dessa var av en annan art. Utsättningarna av europeisk bäver i Santakunta bildade ändå en liten population som väldigt långsamt växte och bredde ut sig. Enligt en inventering som gjordes i mitten av 90-talet fanns det mellan 800 och 1300 europeiska bävrar, vilket utgör en tiondel av den sammanlagda stammen. Vid samma tid gjordes de första observationerna av bävrar bosatta söder om Kumo älv.

Enligt naturresursinstitutets senaste inventering, gjord med hjälp av jägare, uppgår stammen av europeisk bäver till mellan 3 300 och 4 500 individer. De starkaste populationerna finner vi i Satakunta och de södra delarna av Södra Österbotten. Även i västra Österbotten finns det bävrar som har invandrat från Sverige.

Bävrarna som i slutet av 30-talet sattes ut i statsmarkerna i Sääminki var kanadensiska. Populationen tillväxte hastigt eftersom där på den tiden fanns nästan orörda ödemarker med sjöar och tjärnar, myrar och mossar. Efterhand som populationen växte flyttades individer till flera nya orter på olika håll i landet och på det viset bildades en livskraftig stam. Numera påträffas kanadensiska bävrar nästan överallt i östra Finland och på många platser i Södra Tavastland, Birkaland, Södra och Norra Österbotten, och i Lappland. Stammen uppskattas till mellan 10 300 och 19 100 individer.

Här kan nämnas att i de baltiska länderna har återutsättningarna av europeisk bäver varit mycket framgångsrika. Enligt det EU-stödda stamvårdsprojektet för bävern finns det i detta nu cirka 17 000 bävrar i Estland, drygt 100 000 i Lettland och cirka 100 000 i Litauen. I nordvästra Ryssland finns det dessutom drygt 100 000 europeiska bävrar och cirka 15 000 kanadensiska som har invandrat från Finland.

Bävern bygger sitt bo av gyttja och stumpar av träd som den har fällt. Ingången ligger under vattenytan.

De västra och östra populationerna och istiden

Utöver de små populationerna i Tyskland, Frankrike och Norge har europeiska bävrar också bevarats i Belarus, Ukraina, Ural, Mongoliet och Kina som återstoder av ett tidigare omfattande och enhetligt förekomstområde. Dessa avviker dock genetiskt från varandra. Det här anses avspegla områdena där bävern överlevde den senaste istiden. Skillnaderna mellan populationerna i Västeuropa kan även tänkas härröra sig från tiderna då utbredningsområdet krympte på grund av jakt och populationerna blev avskilda från varandra. Men de västliga populationerna (Frankrike, Tyskland, Norge) står ändå varandra närmare än de östliga (Östeuropa och Asien).

I Sverige lyckades återutsättningen av europeisk bäver fint. I Finland består stammen av den samma norska, men varför har tillväxten gått så trögt hos oss?

Beror det bara på en slump – på den smala genetiska basen som gör det svårare att anpassa sig? I Baltikum och Karelen har de östliga europeiska bävrarna klarat sig utmärkt. Vad händer om och när de östliga och de västliga bävrarna möts i vårt land? Vår europeiska bäverstam har ju börjat växa och är i detta nu mer än tre gånger större än i mitten på 90-talet. Så sent som 2010 rödlistades arten som hotad, men var åren 2015 och 2019 flyttad till det lägsta steget på rödlistan, nära hotad.

Bekymmer att vänta när arterna möts?

Den kanadensiska bävern expanderar i Birkaland, Suomenselkä och Lappland i riktning mot den europeiska bäverns utbredningsområden. I Kuru i Ylöjärvi lever arterna redan i samma vattendrag. Redan för ett tiotal år sedan kunde forskarna påvisa att arternas livsmiljö och föda är väldigt likartade i Satakunta och Norra Karelen. I Kuru där de båda arterna möts kunde små skillnader ändå urskiljas. Den europeiska bävern föredrar blandskog medan den kanadensiska föredrar barrskogsdominerad skog. Den europeiska bygger oftare sin hydda vid en liten å medan den kanadensiska föredrar sjöstränder.

Eftersom livsmiljön och födan är så likartade kan vi vänta oss konkurrens mellan arterna. Bägge försvarar familjens revir, så vi kan också vänta oss att den starkare vinner vid en konflikt. Den kanadensiska är aningen större och förökar sig effektivare (3-5 ungar medan den europeiska får 2-3 ungar). På fleråriga boplatser är de kanadensiska bäversamhällena större eftersom ungarna lämnar familjen först på våren när de blir två år gamla. Men enligt ryska forskare verkar det ändå vara den europeiska som tränger ut den kanadensiska.

Eftersom den kanadensiska bävern är en främmande art har röster höjts för att eliminera den, åtminstone i områden där den kan utgöra ett hot mot den ursprungliga. Och detta kan göras med jakt.

Vid fara slår bävern ett kraftigt slag med svansen och dyker för att sätta sig i säkerhet.

Bäverjakt

Bäverjakt kräver kunnande och tålamod. Med hagelgevär eller studsare ska bävern fällas utan att den slinker ner i vattnet. Petri Nummi konstaterar i sin läsvärda bok Majavan lammella att pilbågen är det säkraste sättet att bärga bytet, bara pilen är säkrad med en lina. Slagjärnen är också en tillåten jaktmetod. För bägge arterna löper jaktsäsongen från 20.8 till 30.4, för den europeiska bävern med jaktlicens av Finlands viltcentral.

Enligt Naturresursinstitutets avskjutningsstatistik fälls årligen mellan 4 000 och 6 000 kanadensiska bävrar. Enligt viltcentralens avskjutningsstatistik har mellan 200 och 250 europeiska bävrar blivit fällda under de senaste åren.

Bävrarna jagas både för jaktens egen skull och för pälsen. Köttet betraktas dessutom som en delikatess. Ofta är syftet med jakten också att förhindra översvämningsskador på skogen. Dammar får rivas med markägarens tillstånd från mitten av juni (se de regionala bestämmelserna på viltcentralens webbplats) till hösten.

Bävrarna kallas ekosystemingenjörer

Bävrarna är oerhört skickliga på att bygga stora och starka hyddor, men benämningen ekosystemingenjör kommer sig av deras förmåga att bygga dammar. I utloppet från en sjö eller våtmark utser de en plats där de bygger en effektiv damm som höjer vattennivån och utvidgar våtmarken till en smärre sjö.

Ingången till boet hamnar under vatten, onåbar för rovdjur. Då fryser den inte heller till på vintern. Området för födosök utvidgas och det blir lättare att transportera kvistar och grenar till boet.

Bodammen och den utvidgade våtmarken skapar ett paradis mitt i barrskogen. Bävrarna fäller lövträd till föda medan barrträden som blir stående i vattnet kvävs till döds och växtligheten eutrofieras. Groddjur och fiskar lever i vattnet samt en hel skara ryggradslösa djur som när de blir vuxna kliver upp ur vattnet och blir föda för fåglar och fladdermöss. I bäverdammen påträffar vi gräsänder, knipor och krickor, och ibland även andra änder.

Så småningom tar födan kring bäverdammen slut och bävrarna flyttar till någon annan plats. Dammen torkar ut, förvandlas till äng och så småningom återvänder skogen. Och något årtionde senare återkommer bävrarna.

 


 Skribenten är extern sakkunnig och specialforskare (emeritus) på Naturresursinstitutet.

Bävrarnas liv och leverne

Utseendet

Båda bäverarterna är väldigt lika varandra och till det yttre svåra att skilja åt. De är rätt lika till storlek och vikt (en vuxen kanadensare 69-85 cm och 14-23 kg, en europeisk 76-86 cm och 9-26 kg. Därtill svanslängden 20-25 cm). Svansen på den europeiska är smalare, jämnbred och rundad i spetsen medan svansen på en kanadensisk är elliptisk och spetsig. Skallarna skiljer sig knappt alls åt.

Levnadssättet

När bävrarna slår sig ner på en ny plats börjar de, oavsett art, med att gräva ut ett bo i strandbrinken. När det lider mot höst utvidgar de bohålan och bygger en hydda av stumpar av träd som de har fällt. På en lämplig plats bygger de därefter en dammvall, med vilken de höjer vattennivån så att ingången till hyddan ligger i säkerhet under vattnet och såpass djupt att den inte fryser. Inuti boet finns en liten bassäng med vilken bävrarna bland annat kan följa med vattennivån och vid behov bättra på fördämningen. Baktill på hyddan finns en öppning som luftintag. På vintern lever bävrarna ett stillsamt liv och lever av flotten med mat som de har samlat under sommaren. Vid milt väder händer det att de går i land för att skaffa färsk föda.

Bävrarna markerar sitt revir med bävergäll, ett sekret med kraftig doft.

Fortplantningen

Honan brunstar mitt i vintern och då parar sig paret flera gånger. Blir hon inte dräktig så brunstar hon på nytt. Ungarna föds i maj. Till en början stannar de inne, men redan efter ett par veckor får de lämna boet. Honorna tar omsorgsfullt hand om sina små. Ungarna deltar i jobbet med att hålla hyddan och dammen i stånd och stannar i familjen tills de är två år gamla.

Det är bara den gamla honan i boet som får ungar. Den fertilaste åldern är fem till tio år, men bävrarna kan bli 20 eller till och med 30 år gamla.

Födan

Bävrarna är växtätare och födan varierar med årstiderna. På våren vid islossningstiden är dieten bred och inkluderar träd och buskar av många slag, också tall. Floemet (ett skikt strax under barken) på tallen innehåller på våren mera näring än hos björken. Under sommaren står olika gräsarter högt på menyn, men i synnerhet näckrosrötterna (både gul och röd) och senare mjölkört är favoriter.

På våren fäller bävrarna unga träd för att äta barken och kvistarna. På hösten fäller de mycket större träd, i synnerhet aspar. Av aspkvistarna och topparna bygger de sedan en födoflotte framför boet.

Mera om samma ämne