Återutsättningen av skogsvildrenar: Fasen med hägn har lyckats

Den första återutsättningen av skogsvildrenar gjordes för fyrtio år sedan, från Kajanaland till Salamajärvi nationalpark i Suomenselkä. Utsättningen gav upphov till en delstam som i detta nu räknar tvåtusen renar, med ett utbredningsområde som i dagsläget sträcker sig från Lappajärvi mot nordost till Ule träsk.

Den andra återutsättningen inleddes 2017 och äger rum i trakterna kring nationalparkerna Seitseminen och Lauhanvuori, i den sydvästra delen av Suomenselkä. SkogsvildrenLife-projektets fem år långa fas med tillvänjningshägn avslutades i somras när de återstående renarna släpptes ut i nationalparkerna.

I slutet av september observerades en brunstflock med drygt tjugo skogsvildrenar på lavbetena i Lauhanvuori nationalpark. Flocken bestod av renar i olika åldrar som hade fötts i både djurparker och tillvänjningshägnen och sedan släppts ut i friheten. Även i trakterna kring Seitseminen verkar det gå fint för renarna ute i friheten.

En lämplig livsmiljö och skydd mot predation

Den första återutsättningen, alltså den som gjordes i Suomenselkä, har stått modell för uppfödningen i hägn. Man hämtade då vildlevande skogsrenar till hägnet, som var byggt på en plats med lämplig skogsrensmiljö för att prägla renarna på det omgivande landskapet medan de förökade sig i säkerhet för rovdjuren. Beträffande de stora rovdjuren levde man på den tiden i helt andra tider än vi gör idag och risken för predation var närmast teoretisk.

Även dagens återutsättning av skogsrenar bygger på den här principen, att vägen till frihet i en lämplig miljö går via ett tillvänjningshägn. Dagens hägn är dock större med rejälare stängsel. Innanför stängslet har skogsrenarna levt i trygghet medan den verkliga prövningen väntar utanför. Om återutsättningen lyckas beror inte på om vajorna kalvar utan på att det ska födas fler renar än det dör.

Avelsdjuren utgör en brokig skara

Under åren med tillvänjningshägn fick vi inalles 45 avelsdjur. Av dessa hämtades 35 från djurparker medan tio fångades som vildlevande. Samtliga rentjurar i hägnen har varit vildlevande. De fångades i tre omgångar, alltid två i taget.

Från olika djurparker hämtade vi alla vajor som vi kunde få tag på, och även unga tjurar som såg ut att vara lämpliga för återutsättning. Vi valde unga individer uttryckligen för att de inte skulle distrahera den vilda tjuren under brunsten i hägnet. Hos vissa tjurar som hämtats från någon djurpark noterade vi en viss grad av institutionalisering, det vill säga att de också i friheten inte var tillräckligt skygga för människor. Mot slutet av projektet tog vi lärdom av detta.

Vilda avelstjurar spelar en dubbelroll

För de sex tjurarna som var fångade i naturen fanns det redan från början planer på att de skulle fortsätta karriären i djurparker efter tiden i hägnet eftersom renbestånden i djurparkerna lider av ett skriande behov av nytt blod. I detta nu finns det inalles 163 vildrenar fördelade på 26 europeiska djurparker. Den genetiska bredden har med tiden smalnat och byggde före projektet på de åtta vilda renarna som på 70- och 90-talet fångades i Kajanaland.

Arbetet med att vänja de vilda rentjurarna vid livet i hägn och mänsklig omsorg gick fint. De två första vilda tjurarna flyttades till djurparkerna i Ranua och Ähtäri 2019 och de sista i början av 2022. Under projektets gång har det här i landet fötts sammanlagt 21 renkalvar efter vilda tjurar.

Tanken är att vi så småningom ska flytta skogsrenar med en större genetisk bredd också till flockar i utländska djurparker. Koordineringen av arbetet med att bevara skogsrenarna i djurparker och bedriva avel görs på Högholmen inom den europeiska djurparksföreningen EAZA.

Utsättningar i flera omgångar

Uttryckt i siffror har de fem åren med tillvänjningshägn avlöpt väldigt fint. Trots att en vaja i praktiken alltid föder en enda kalv i taget så föddes inalles 51 kalvar i hägnen. Bland avelsdjuren fanns det totalt tjugo vuxna vajor, och några vajor som föddes under de första åren i hägnet hann bli vuxna och själva kalva innan de blev utsläppta.

De första utsättningarna gjordes i slutet av 2019 och renarna stödutfodrades under vintern rätt nära hägnet. Men utfodringen höll samtidigt kvar skogsrenarna i närheten av hägnen så de knappt alls sökte mat på egen hand. Därefter släppte vi ut några renar varje år, men vi gjorde det alltid på sommaren och upphörde helt med stödutfodringen.

Den sista kalvningen i hägnen ägde rum i maj-juni i fjol och de återstående renarna släpptes ut i juli när kalvarna hade kommit i gång med livet i hägnets trygghet. Under projekttiden släppte vi ut sammanlagt 81 skogsrenar, 40 i Seitseminen och 41 i Lauhanvuori.

Inga säkra tecken på predation

Så vitt vi vet har bara fem av de utsläppta skogsrenarna dött, men dödsfallen kan vara fler. Tre av de döda miste livet i en trafikolycka. En av renarna, en vaja med gps, svalt i fjol vintras ihjäl i Lauhanvuori mitt i ett gott lavbete. Kroppen skickades till Livsmedelsverket för undersökning, men dödsorsaken förblev oklar och stannade vid en misstanke om en störning i näringsupptaget. Av en av de unga tjurarna i Seitseminen hittades bara skallen med horn och några större ben. Dödsorsaken förblev okänd.

Hittills har vi inte sett några tecken på jagande stora rovdjur, trots att observationer av sådana görs regelbundet kring bägge hägnen. I Seitseminen har björnobservationerna varit återkommande och blivit vanligare mot slutet av projekttiden. Under de senaste åren har hägnet i Lauhanvuori befunnit sig vid gränsen till två vargrevir. Observationerna av spår och data från en varg med sändarhalsband visar att vargar upprepade gånger har rört sig nära hägnet i Lauhanvuori. På hägnets övervakningskameror har de ändå inte fastnat.

Lodjuret är det enda av våra stora rovdjur som har fångats på bild, och bilderna är inte många. Observationer som har gjorts i terrängen tyder på att några kalvar som har fötts i frihet skulle ha försvunnit under sina första levnadsveckor. Hur de har försvunnit vet vi dock inte.

Utsläppta skogsrenar har kalvat i frihet

Identifieringen av utsläppta renindivider på foton och i terrängen tyder på att renarnas överlevnadsgrad har varit mycket hög i båda områdena. De utsläppta skogsrenarna förökar sig också ute i naturen; i bägge nationalparkerna har det tagits bilder av brunstflockar och vi känner till minst 13 kalvar som har fötts i det fria. Sannolikt finns det dessutom några till.

Återutsättningsprojektets hägnfas har således fått ett lyckat avslut och så småningom kommer vi att kunna uppskatta hur de båda nya delstammarna har vuxit och brett ut sig.