Älgarnas vandringar

Under de här åren blev bortåt 130 älgar försedda med sändarhalsband, både tjurar och kor, och kor med kalvar och utan. Inga kalvar försågs med halsband, men vi följde kalvarnas gps-mödrar och följde upp med kontroller i terrängen för att kolla om kalven som föddes på våren fortfarande var i livet på hösten och följande vår. Undersökningsområdena sträckte sig från sydändan av landet till Lappland och inkluderade både västkusten och östgränsen.

Undersökningsområdenas geografiska täckning borgade för att vi kunde undersöka älgarnas beteende och vandringar i varierande miljöer. I väster där landskapet är ett låglänt lapptäcke av åkrar, i söder som är splittrat av vägar och bebyggelse, i öster som präglas av ödemarker och stora rovdjur, och sist men inte minst i renskötselområdet i norr.

Vi började med att undersöka älgarnas vandringar; hur mycket och över hur stora områden vandrar de på olika håll i landet? Och hur ofta följer de årstiderna och vandrar till nya hemområden?

Årstidsvandringar eller vandrar de annars bara?

Halsbandsälgarna visade ett tydligt vandringsbeteende mellan sommar- och vinterområden och beteendet förekom i samtliga områden som undersöktes.

Avståndet mellan sommar- och vinterområdet var i genomsnitt fem till åtta kilometer. I de kortaste fallen uppgick avståndet till några kilometer och i de längsta fallen till drygt 30 kilometer. De längsta vandringarna blev observerade i norr och de kortaste i söder och vid västkusten. I de här fallen kunde vi tydligt urskilja separata vinter- och sommarområden. Men alla älgar visade inte något vandringsbeteende.

Vi känner till att vandringarna i regel följer den första snön och snötäckets djup; älgarna inleder vandringen till vinterområdet när snön täcker födan de äter på hösten och helst innan snödjupet gör det besvärligt att vandra. Enligt GPS-materialet tog vandringen i genomsnitt två till åtta dygn. Somliga älgar rent av löpte till det nya området och var framme bara några timmar senare medan andra höll på i en vecka eller två innan de slog sig ner på det nya sommarbetet. På hösten tog vandringarna längre tid än returerna på våren. De individuella skillnaderna var stora, men trots det ägnade sig de allra flesta sändarälgarna åt att vandra mellan ett sommar- och ett vinterområde. Det var klart sällsyntare att stanna på samma plats året om.

Medan undersökningen pågick såg vi också bevis på älgarnas vandringspotential – när de får för sig att vandra på allvar. En älgko som försetts med halsband i Lappland bytte bokstavligen landskap och vandrade en sommar drygt 200 kilometer söderut för att sedan slå sig ner för gott.

Storleken på områdena varierar

I regel bekräftade halsbandsinformationen vad vi redan länge vetat; att älgarnas vinterområden är i genomsnitt mindre än sommarområdena. Detta faller sig naturligt eftersom djurens vandrande vintertid begränsas av snön. Alltså väljer älgarna ett område där de finner sin föda på en så liten areal som möjligt. På sommaren är den botaniska menyn mycket större och den varierar under vårens och sommarens lopp. Då kan älgarna röra sig friare – och gör det också – när de söker föda.

Enligt halsbandsinformationen varierade storleken på vinterområdena i regel mellan 1000 och 3000 hektar, även om de minsta inte mätte mer än några hundra hektar. På sommaren varierade den genomsnittliga storleken på området mellan 2000 och 5000 hektar, men kunde uppgå till så mycket som 10 000 hektar. Det minsta observerade sommarområdet var inte större än 100-200 hektar, vilket ändå var exceptionellt litet i vårt material. De individuella skillnaderna mellan älgarna var således stora och ofta större än skillnaden mellan områdena eller könen.