Att lägga blodspår – en anvisning för att komma igång

Att följa ett blodspår går till så, att hunden i spårlina följer ett blodspår utlagt i terrängen. Syftet är att öva hundens förmåga att följa ett skadat vilt. Övningen hjälper hunden att leta efter och följa spår också på jakt; övningarna och upprepningarna ger både hunden och föraren säkerhet och färdighet.  

Att lägga ut ett blodspår är både lätt och enkelt. Börja med att välja platsen i terrängen där du lägger ut spåret – med markägarens tillstånd! Du behöver en blodsvamp, ett snöre, en belöning som föreställer fällningen, blod av ko eller hjortdjur, märkband och utrustningen för hunden. Första gången du övar viltspårning är det viktigt att spåret löper i ostörd skog så hunden kan koncentrera sig på uppgiften. 

Hur gör man blodspåret?

Fäst svampen i snöret och blöt den med vatten. Spåret börjar med en ”skottplats” där du sparkar upp marken lite grann. Häll blod på svampen och på marken. Du kan sedan klämma ut blod ur svampen med exempelvis en kvist. Lämna kvisten i legan som en startmarkering för spårningen. 

Gå därefter sisådär 40 till 90 meter med svampen på släp i snöret. I början ska spåret vara kort och rakt så hunden inte tröttnar och ger upp, utan lyckas. Markera gärna spåret med band på trädgrenar. På det viset har du koll på var spåret löper. Avsluta spåret med en lega och lägg en belöning på marken, exempelvis ett älgben eller en älgklöv. 

Lägg svampen i exempelvis en plastpåse så inte mera blod droppar på marken. Undvik att trampa i blodspåret så det inte fastnar blod på skosulorna. Låt därefter spåret vila i åtminstone ett par tre timmar innan hunden börjar spåra. 

Hundens utrustning inkluderar en sele och ungefär tio meter lina. Om hunden tappar spåret ska du ge den tid och utrymme att hitta det igen. Det är meningen att hunden ska jobba självständigt, men om den tappar spåret kan föraren styra den tillbaka. Det är viktigt att lära hunden ett kommando som du alltid använder vid spårning. Själv säger jag ”Sök spåret!”.

När hunden klarar av korta sträckor förlänger man spårningen efter hand. Lägg till kurvor, avbrott, nittio graders vinklar och legor. Vid avbrotten lägger du svampen i påsen, går tillbaka några meter och fortsätter åt ett annat håll. 

Spännande och givande träning

Spårandet kan göras med hundar i alla åldrar och av alla raser. För en valp räcker det med några meter spår som leder till en matskål. Det avgörande är att hunden lyckas. För en vuxen och kunnig hund kan man göra ett flera kilometer långt spår. För en jakthund är spårningen ett trevligt arbete som faller sig naturligt. Det fina i kråksången är att hunden och föraren samtidigt lär sig att samarbeta. Föraren lär sig att läsa hundens arbete och hunden lär sig att med selen på så jobbar vi. 

För dem som är intresserade av prestationer och utmaningar så går det också att tävla och (kanske) bli champion (spårningsprov på skadat hjortdjur, VAHI, och viltspårprov, MEJÄ). 

Kunniga eftersökshundar behövs också på uppdrag för storviltsassistansen. Varje jaktförening borde ha koll på vem som har en spårhund, för nästa gång kan det vara du som råkar ut för en skadskjutning.