Talkoarbetet är viltförvaltningens fundament

När organisationer förnyar sig verkar den förhärskande uppfattningen vara att stort är vackert. För produktionen av bulkvaror är stort lika med kostnadseffektivt, men för produktionen av tjänster är små och smidiga organisationer ofta den fördelaktigaste lösningen med den bästa kvaliteten. 

Den nuvarande viltförvaltningsorganisationen är tolv år gammal. På den tiden var planeringsprincipen den, att den offentliga förvaltningen, viltforskningsinstitutet (VFFI) och den tredje sektorn skulle samarbeta kostnadseffektivt eftersom det mesta görs som frivilligarbete. Den offentliga viltkoncernen besatt ackumulerad sakkunskap i branschen och vår viltforskning var högt uppskattad, även internationellt.  

På viltförvaltningens lokalplan (drygt 300 manår) görs nästan allt som frivilligarbete. Samhället ”köper” talkoarbetet av jaktvårdsföreningarna, jaktföreningarna och jägarna och i gengäld får jägarna representation i förvaltningen via förtroendemän. 

Ur skattebetalarnas perspektiv torde viltförvaltningen vara den enda förvaltningsgrenen som inte kostar någonting eftersom den finansieras med jaktvårdsavgifterna som jägarna betalar in. 

Allt emellanåt har det föreslagits att viltcentralen borde styckas eller överföras till något statligt verk. En sådan förändring skulle innebära svagare expertis vid beslutsfattandet och en krasch för servicenivån. Medan viltcentralen i brådskande fall kan fatta ett licensbeslut på några dagar så tar det för ett regionförvaltningsverk bortåt två månader! Med så usel service skulle jägarnas motivation för talkoarbete krascha. 

Varför skulle jägarna ställa upp på talko för en organisation som varken lyssnar eller betjänar?

Vem skulle sedan sköta det årliga betinget; drygt 15 000 SRVA-uppdrag, drygt 250 000 skjutprov, bortåt 10 000 jägarexamenstillfällen, drygt 12 000 utbildningar och mer än 40 000 kilometer vilttrianglar, som alla kräver två till fem personer stycket. Och det här är bara ett plock i högen av allt som de 30 000 frivilliga gör!

Uppgifterna kan bara inte lämnas ogjorda, så det skulle i det stora hela vara de nuvarande aktörerna som fortsätter sköter dem. Regionförvaltningsverken, naturresursinstitutet och polisen (SRVA) skulle få anställa minst 20 000 keikkajobbare. Kanske skulle skjutbane-föreningarna och jaktföreningarna sköta uppgifterna, där en del är offentliga förvaltningsuppgifter, som köptjänster på timlön (med fackmannataxa) och med ersättning för utgifterna. Ingen annan skulle klara av jobbet. För att bevara den nuvarande nivån på verksamheten skulle kostnadsökningen landa på 30 till 50 miljoner euro om året. Vem står för fiolerna?

Viltcentralens allmänt erkända sakkunskap har stått till både jägarnas och beslutsfattarnas förfogande. Med ett statligt verk som modell skulle viltcentralen skingras inuti verket eller spjälkas på flera organisationer. Vi måste bevara branschkännedomen och den ska utvecklas på ett och samma ställe; på viltcentralen! 

Organisationsförnyelser ska inte göras enbart för förändringarnas skull. Man får intrycket att förvaltningsgrenarna är förtjusta i att konstruera förvaltningshimlar och glömmer hur processerna ska fungera i praktiken. Under mina drygt 40 år i arbetslivet har jag inte en enda gång sett att någon förvaltningshimmel skulle ha förbättrat verksamheten. Vettiga förnyelser börjar med en förbättring av verksamhetsprocesserna. Först därefter funderar man på förvaltningsmodellen för ledningen av den konkreta verksamheten. Det här var vad man gjorde 2011 när viltförvaltningen förnyades.  

Det är alltid förvaltningen som ska betjäna sina ”undersåtar” – inte tvärtom!