Skränande från ytterkanterna
En gång för decennier sedan var jag djupt oense i en fråga med en irländsk kollega. När mitt tänkande gick i baklås och jag lade armarna i kors reagerade min motpart på ett annat sätt. Han konstaterade lugnt att vi tydligen är av olika åsikt i frågan och bytte elegant infallsvinkel. Han lät sig inte provoceras eller förvirras. Inte heller ändrade han ståndpunkt utan började leta efter beröringspunkter mellan respektive syn på saken.
Händelsen återkommer ofta i tankarna när jag följer med debatter här hemma, både i offentligheten och privat. Syftet verkar vara att skarpt markera motsatt åsikt, vilket leder till ett gapande mellan ytterligheter. Tillsätt de nuförtiden så populära alternativa sanningarna eller åtminstone ett selektivt urval fakta som stöder ens egen åsikt, så får vi en giftig soppa. Det här skapar klickmonster på nätet, men jag tvivlar på att metoden för konstruktivt framåt. I värsta fall yttrar det här sig i ett klandervärt beteende på nätet också bland organisationer kända för gott samarbete. Där klickar folk så vilt att de inte begriper att de samtidigt blockerar en förnuftig utveckling.
De fungerande lösningarna hittar vi i regel mellan ytterligheterna, om det så är fråga om att jämka ihop skyddandet med det ekonomiska i primärproduktionen eller avvägningen mellan att begränsa jakten och tillåta den. Ofta får jag intrycket att parterna inte ens försöker nå en lösning, men lyckligtvis förekommer exempel på det motsatta. Det krävs sakligt argumenterande för att nå en lösning, att man lyssnar på varandras synpunkter och är villig att kompromissa.
Det skadar inte heller att känna till tidigare beslut i frågan och deras konsekvenser, men i dagens samtalskultur verkar även den här aspekten ha övergått till att tjafsa om gamla misstag och söka syndabockar. Mera fruktbart vore att granska tidigare beslut som idag känns fel utifrån den faktabas som man hade och byggde på. På det viset kan vi lära oss av tidigare erfarenheter.
Ute i världen anses vi finländare vara rationella och pragmatiska – och till och med samarbetsbenägna! Enligt min syn på saken bör vi utveckla vår samtalskultur i den här riktningen, även i viltfrågor.
