Föreningens viktigaste avtal
En jaktförenings kärnuppgift är att erbjuda medlemmarna möjligheter till jakt, viltvård och hundutbildning. De här rättigheterna brukar vara inskrivna i jaktarrendeavtalet.
Ett jaktarrendeavtal kan skrivas helt och hållet efter avtalsparternas önskemål utan att begränsas av formaliteter. Dock finns det färdiga avtalsmallar för både markägare och jägare.
Bägge parterna har önskemål om jaktens innehåll och hur den ska bedrivas, och dem ska parterna skriva in i arrendeavtalet. I praktiken ska alltså en förnuftig företrädare för en jaktförening lyssna uppmärksamt på motparten i avtalet, det vill säga markägaren, och vid behov vara smidig. På det här viset når parterna ofta ett avtal som är ömsesidigt optimalt på lång sikt. Under årens lopp har jaktföreningen ofta utvecklat förhållandet till markägarna och ramarna för verksamheten är inskrivna i arrendeavtalet.
De viktigaste villkoren
De viktigaste punkterna i jaktarrendeavtalet handlar om rätten att vara verksam i området under arrendetiden och skyldigheterna i anslutning till samarbetet.
Beträffande rättigheterna handlar de viktigaste avtalspunkterna om fastställandet av arealen och om vad jaktföreningen får göra i området. Arrendetagaren ser i princip förstås helst att gränserna för verksamheten är så generösa som möjligt. På det viset finns samtliga tänkbara viltarter inkluderade i avtalet; de stora rovdjuren, småviltet, rådjuren och vildsvinen. Om någon del av viltfaunan inte är inkluderad i förteckningen i avtalet eller är exkluderad så går det inte att jaga arten eller arterna inom arrendeområdet.
Till de viktigaste punkterna hör också rätten att bedriva viltvård i området, använda viltkameror för att fotografera och observera viltet samt att exempelvis använda en fyrhjuling för utforslingen av fällt vilt utan att vålla skador.
Avtalsmallarna är tänkta att beakta alla tänkbara behov och situationer som kan uppstå. I synnerhet Forststyrelsen och de stora skogsbolagen har infört detaljerade villkor i sina avtalsmallar om sådant som kan ge upphov till oklarheter eller som handlar om arrendegivarens önskemål.
Mot ersättning eller utan?
I vårt land är det fortsättningsvis en vanlig verksamhetsprincip som skrivs in i arrendeavtalen att jaktföreningen inte betalar någon ersättning i pengar. Men helt utan ersättning brukar arrendeavtalen inte skrivas. Arrendetagaren är i regel skyldig att sköta jakten och viltvården i området enligt arrendegivarens önskemål.
Parterna betraktar arbetet som arrendetagaren uträttar som en ersättning: Arrendetagaren verkställer markägarens vilja i högre grad än föreningen skulle göra om ersättning skulle bestå främst av pengar. Om ersättningen i pengar för jakträtten vore väldigt stor skulle rollerna kunna bli det omvända. Arrendetagaren skulle snarare bli en köpare av jaktmöjligheter som ställer krav.
Förhandla vid konflikt
Det är sällsynt att konflikter om jaktarrendeavtal och innehållet i avtal hamnar i rätten. Det här beror troligen främst på att markägaren vid en konflikt kan säga upp arrendeavtalet, vilket kan leda till att jakten i området upphör totalt och permanent. Det här är ett otrevligt alternativ för arrendetagaren som därför gör allt för att undvika det. Arrendetagaren får i regel tillgång till området utan ersättning eller mot en väldigt blygsam ersättning, vilket betyder att det i första hand är arrendetagaren som förlorar vid en konflikt.
Parterna bör lösa eventuella konflikter genom förhandlingar. Konflikter kan handla om hur viltstammarna sköts, viltskador eller jaktmetoder. Samtliga frågor går att lösa bara parterna håller kontakt med varandra och visar ömsesidig flexibilitet. Att uppriktigt lyssna på motparten och samarbeta aktivt hör till de bästa sätten att hantera frågor.
Etablerad och ofta oföränderlig områdesfördelning
I vår land har sätten att använda jaktarrenderättigheterna långa traditioner och etablerad praxis. På många orter finns det i praktiken redan ett heltäckande nät av jaktföreningar och det införs sällan några ändringar i jaktarrendeavtalen. Gränserna mellan jaktföreningarna är i regel oföränderliga och grannarna respekterar varandra och avstår från att aktivt försöka utvidga sina arrendemarker.
Förändringarna i jaktpraxis, den kommersiella jakten och förändringarna i markägandet kan i fortsättningen påverka fördelningen av jaktarrenden. Även sammanslagningar och delningar av jaktföreningar är naturliga förändringar som leder till en omfördelning av jaktarrenden.
