Stövarna – en livsstil

Även om det är ovanligt att nya jägare nuförtiden funderar på att skaffa sig en långbent stövare så har stövarna fortsättningsvis en stabil anhängarskara. Många jägare deltar också gärna i en harjakt eller rävjakt med någon annans hund.

Text Panu Hiidenmies  Bilder Paula Grekelä, Antti Saarenmaa och Risto Laari

Publicerad9.11.2021

Förr var stövare synonymt med den finska stövaren, men den har fått sällskap av andra raser. Amerikansk foxhound och rysk stövare är kända i synnerhet som rovdjursspecialister. De svenska raserna hamiltonstövare och smålandsstövare samt den estniska stövaren och den italienska stövaren är registrerade i vårt land. En nykomling på stövaravdelningen och en framgångsrik sådan är plotthunden som ofta påträffas vid jakter på stora rovdjur.

Men trots att rasutbudet har breddats så har de långbenta stövarna minskat i popularitet.

Registreringarna av finska stövare har blivit färre, men i stället har stövarraserna blivit fler. I jaktmarkerna kan vi numera stöta på amerikansk foxhound, rysk stövare, hamiltonstövare, smålandsstövare, estnisk stövare, italiensk stövare och plotthund.

Fungerar även i hjortmarker

Aarre Tauru som är hemma från Janakkala i Tavastland berättar att den starka hjortstammen i södra Finland har styrt jakten med drivande hundar till de kortbenta raserna. Beträffande registreringarna dominerar taxarna och de övriga kortbenta raserna i områdena med mycket hjort.

Det är inte ovanligt att jägare upplever att de täta rådjurs- och hjortstammarna utgör ett övermäktigt hinder för utbildningen av stövare. I området med mycket hjortar kan det ju vara enklare att hitta en vitsvans än en hare! Tauru berättar att man genom selektiv avel försöker fasa ut intresset för klövdjur.

– Men det hjälper att utbilda hunden, så det går att jaga med stövare också i hjortmarker och i renskötselområdet bara man är beredd att jobba för att få bort lusten att driva klövdjur.

En stövare arbetar självständigt och tidvis långt ifrån husse eller matte. Beslutet att skaffa en sådan påverkas säkerligen också av det tätä vägnätet och den livliga trafiken i landets södra delar. På sina håll är risken för en olycka stor, men med gps och radiotelefon går det att förhindra att stövaren blir överkörd. Lyckligtvis finns det här i landet gott om glesbygder för jakten med stövare. Men där är det igen vargarna som försvårar eller förhindrar jakten, och de blir allt fler.

Drevet slutade vid en fällning. Även ungdomar är intresserade av jakt med stövare.

Passionerade hundar och jägare

Utmaningar råder det således ingen brist på och det är ett faktum att stövarfolket glesnar. Men det dämpar inte glöden som stövarna driver med. Varje höst, så fort det blir tillåtet att hålla hunden okopplad, styr hussar och mattar stegen med sina hundar ut i terrängen, ofta redan i gryningen den 20 augusti. Bara en värmebölja kan hindra träningsdrömmarna.

Även om stövarjaktens glansdagar är passerade så har inte stövarfolket tappat passionen. För mången jägare av den äldre generationen handlar de första jaktliga erfarenheterna om harjakt med drivande hund. För flertalet av dem handlar upplevelserna om vår inhemska stövare en drypande höstmorgon då jägarna går till sina pass, till ställen där haren kan tänkas ha sin gång. Därefter väntandet medan hunden söker och spänningen stiger. Och slutligen upptaget som sätter jägarblodet i svallning. Ofta är minnena förknippade med spänningen att följa drevet och hundens arbete med att nysta upp harens krumelurer.

Tassarna och föret ett evigt samtalsämne

Bland stövarfolket förekommer det knappast morgnar då inte vädret eller tassarna skulle avhandlas. Det främsta samtalsämnet är förstås dagens väder. Hundarna är individer och den enas superföre är den andras uselföre. Men överdriven kyla, hetta eller torka sätter effektivt punkt för jakten. Emellanåt klagar gubbarna på att jösse jämt gömmer sig eller på att lukten av de förmultnande löven på marken förvirrar hunden. Men bra stövare driver ändå i regel bättre än sämre stövare.

Lika ofta som vädret diskuterar stövarfolket tassarnas tillstånd och hållbarhet. Kvaliteten på tassarna torde delvis vara ärftlig, men även prima tassar kan bli fördärvade om föret är för grovt. Tassar som en gång har skadats blir nämligen lättare skadade på nytt.

Mängder av jakthistorier om stövare har berättats och kommer att berättas!

Det händer allt oftare att en finsk stövare dyker upp vid ett fällt stort rovdjur. De stora rovdjuren blir allt fler, vilket bjuder på intressanta jaktmöjligheter för vår inhemska stövare.

Skallet hörs och bär

Stövare bedöms ofta efter sitt skall och sina drivande egenskaper. Skallet ska höras och hålla jägarna underrättade. Ett nyanserat och klingande skall är en njutning att höra, inte bara för stövarfolket.

När skallet närmar sig berättar det hur nära hunden är viltet som den driver. En van jägare kan dessutom avgöra viltet på skallet och hur drevet avancerar. Drevet ska löpa smidigt utan avbrott.

Skogsharen är ett lysande vilt för en stövare att driva. I regel beger sig inte heller en äldre skogshare särskilt långa vägar så det går att följa drevet och förr eller senare infinner sig en skottchans. Men en inbiten stövarentusiast befinner sig sällan ute i terrängen enbart för bytets skull. I synnerhet skogsharen blir ofta skonad medan avskjutningen riktas mot fältharen som det finns mera av.

Jakten handlar snarare om en livsstil med en stövare i huvudrollen!

0 Kommenttia
Inline Feedbacks
Katso kaikki kommentit

Kilpa – ett mästerskap för vår inhemska stövare

Tidningen Jägaren deltog i en jakt på fälthare i Södra Tavastland. Aarre Tauru från Janakkala har hela fjorton gånger deltagit i Kilpa, mästerskapet för stövare, där de hardrivande stövarna varje år tävlar om det finska mästerskapet.

Tauru har ställt upp i tävlingen både med sin egen hund och som domare och guide.

– Numera registreras det färre valpar av finsk stövare. I många år låg stövaren i registreringstoppen på Finska kennelklubben och som bäst registrerades ungefär 6000 valpar om året. Under de senaste åren har det registrerats ungefär tusen finska stövarvalpar, berättar Taru.

Huvudevenemanget på brukshundssidan för finska stövare är mästerskapet Kilpa. Tävlingen ordnades första gången 1937 och har med undantag för krigsåren ordnats varje år sedan dess. De tävlande utses på det viset att från varje kenneldistrikts mästerskapstävling går tre finska stövare vidare till zonens urvalsprov. Det finns fyra zoner och från varje zon går de tre bästa vidare till Kilpa. Drevkungen, det vill säga föregående års segrare, deltar automatiskt. Segraren kröns till Drevkung. Täcket är synnerligen eftertraktat!

Vad tycker du om tidningen Jägaren på nätet?



Årets sista nummer av Jägaren var ett engångsförsök som gavs ut enbart på nätet.

Svara på enkäten senast den sista december och delta i utlottningen av en viltkamera!