Spännande stunder på jaktläger

Har alla matsäck med sig? Och koderna till telefonen så att ni kan följa med både hunden och de övriga jägarna?

Lägerledaren Esa Kiviniemi har mycket att hålla reda på mitt i morgonstöket när ungdomarna gör sig klara för dagens jakt. Inkvarteringen sker i föreningen Jupon eräs sportskyttecenter i Övertorneå. Eftersom varje ungdom har en utsedd instruktör och det finns hundförare och övrig kringpersonal för jakten så består skaran av flera tiotal personer i orange jacka.

Tre hundar blir släppta i morgonmörkret. När meddelandet om en påträffad älg når gruppen blir stämningen elektrisk. Jägarna hämtar gevären från vapenförrådet och kliver i bilarna. De sista anvisningarna delas ut – och iväg!

Jägarexamensprovet som skriftskolegåva

Sextonåriga Hugo Frost har ännu inte något eget gevär, men hans handledare Pekka Koivisto laddar sitt. Vi befinner oss vid sluttningen av Jänisvaara. Morgonen är klar och vi lyssnar på naturens ljud, men ögonen följer hellre med hunden som rör sig på telefonskärmen. Den är på väg mot passkedjan.

Jag skrev jägarprovet i julas. Föräldrarna hittade en annons om det här lägret och det kändes såpass intressant att jag anmälde mig. Föräldrarna jagar inte, men jag har följt med min morbror på hjortjakt en gång, i Vichtis. Prepkursen för jaktkortet var en konfirmationsgåva av morbror, berättar Frost som är från Esbo.

Anskaffningstillståndet är redan skaffat och Frost hoppas att han nästa höst ska kunna delta med ett eget vapen, även om han medger att tanken på att skjuta på ett djur väcker motstridiga känslor.

– Hittills har det här varit en fin upplevelse. Här i norr finns mycket mera plats än i söder och människorna är annorlunda; öppna och vänliga, berömmer Frost.

Ut på vägen med knak och brak

Ett skott avbryter det stillsamma småpratet och snart meddelar telefonen; ”Vi sköt en älgko!”. En halv timme senare är deltagarna samlade vid fällningen. Kaius Österman, som även han är från Esbo, får gång på gång berätta om sin spännande upplevelse för lägerkamraterna.

– Vi följde med i telefonen hur hunden rörde sig och efter en stund sa min handledare åt mig att lägga undan telefonen och göra mig beredd att skjuta. Älgen störtade ut på vägen med knak och brak, bara tio meter ifrån oss. Jag siktade på bogen och såg att skottet tog rätt. Älgen löpte ändå vidare och hunden följde efter och började skälla ett par hundra meter längre bort. Och där låg den, död!

Österman är inte äldre än aderton, men kan trots det beskrivas som en erfaren jägare eftersom han skrev jägarexamen när han var tolv. Sitt gevär känner han också väl. Kravet för att bli medlem i älgjaktlaget där hemma är nämligen femtio skott per år på rörlig älgfigur.

– På vår släktgård i Lojo har jag jagat småvilt, hjort och också älg. Det här är första gången för mig på ett sådant här läger och det är verkligen trevligt! Landskapet är fantastiskt och gänget är trevligt. Ankomstdagen handlade mest om vapenhantering och säkerhet, vilket ju är särskilt viktigt på en sällskapsjakt som den här, berättade Österman.

En kraftsamling med flera medverkande

Följande pass ligger på en annan plats och nu har också Kiviniemi tid att berätta om lägerarrangemangen. Bakom sig har han ju tiotals timmar förberedelser inför veckoslutslägret.

– Det här är en rejäl kraftsamling med tre organisatörer, det vill säga jaktföreningarna Jupon erä och Mellan erä, och jaktgården Ainola. Och det hela är förstås uppbackat av Finlands jägarförbund. Dessutom har vi fantastiska talkojobbare och handledare för ungdomarna. Jaktveckoslutet är ett fint exempel på hur flera aktörer kan samarbeta, berömmer Kiviniemi.

Kiviniemi berättar att viljan att jobba för ungdomarnas jaktintresse har rötter i hans egen ungdom. På den tiden skulle han väldigt gärna ha deltagit i ett läger som detta, men sådana fanns ju inte. Och i dessa tider, i vår urbaniserade värld, blir avståndet mellan oss människor och jakten allt större. Det här är särskilt vanligt om inte ungdomens föräldrar eller någon familjebekant jagar. Det är precis för sådana ungdomar som lägret erbjuder enastående upplevelser!

I repris nästa år

Det blev inga fler fällningar under den första jaktdagen eftersom en tjur lyckades ta sig runt passkedjan och smita till andra trakter.

Men de spännande situationerna fortsatte under den följande jaktdagen. Esa Kiviniemi berättar att fem lägerdeltagare lyckades smyga sig fram till ett ståndskall. Ungdomarna lyckades fälla en kalv på skallet och en till vid passkedjan.

En annan upplevelse var att kursdeltagarna åkte till Ainola gårds slakteri för att flå djuren och dessutom träna på att stycka enligt konstens alla regler.

Lägret avrundades med en enkät och inte oväntat var det stora flertalet deltagare beredda att på stående fot anmäla sig till nästa års läger.

– Även om vi just nu känner oss utmattade så har vi redan börjat grunna på nästa års läger. Då begränsar vi antalet deltagare så, att vi kan placera hälften av dem med hundförarna och andra hälften i passkedjan. Följande dag byter vi roller och på det viset får alla prova på att smyga sig till ett ståndskall. Det sätter fart på pulsen!