Allan har byggt strandbastun själv och aktiv som han är badar han flitigt året om.
Jakten under sju decennier

Nöjena på 60-talet: Boboll och jakt
Allan Arponen, en jägare från 60-talet

Jakt på vintrarna, boboll och fiske på somrarna. Med de här nöjena tillbringade Allan Arponen sina ungdomsår på 60-talet.

Text och bilder Olli Kangas

Publicerad18.3.2021

Sedan dess är det bara bobollen som Allan har minskat på. I stället har han blivit aktiv i hembyn. Allan Arponen förevisar stolt föreningen Pajusen Eräilijäts jakt- och naturcentrum i Pajuskylä i Ruovesi. Och visst ger den här helheten orsak att smälla med hängslena! De stiliga byggnaderna har uppförts på talko i ett par decennier och i anslutning driver föreningen en naturstig med utsiktstorn. Naturstigen är försedd med tiotals tavlor som detaljerat informerar i ord och bild om naturen, växterna och djuren. Den senaste prestationen är en bastu formad som en mutter, som i höstas blev färdig vid en vacker sandstrand.

– Till en naturmänniskas liv hör, anser jag, utöver jakten också svamp- och bärplockning, fiske och naturliv i största allmänhet, funderar Allan.

Hos familjen Arponen har man läst tidningen Jägaren ända från start och har sparat rätt många nummer. För Allan ingår jakten i hans naturnära livsstil. Familjen Arponen lever livet som moderna jägare-samlare. Under intervjuveckan landade kontot på 10 gösar och tre harar. Frysen är självfallet proppad med bär och svamp. Jakten, fisket och bär- och svampplockningen bildar en livsstilshelhet för honom. Allans hustru Sirkka jagar också, men den senaste tiden har ett krånglande knä hindrat henne.

Desto oftare får Allan sällskap av dottern Merja Kaitajärvi. Hon huserar som värdinna på den mångfunktionella lantgården Kaitajärvi, men hinner jaga aktivt. Allan och Merja hör till ett litet sjupersoners älgjaktlag som har ett eget jaktområde i Kuru. Med det här gänget är älgjakten spännande. Jägarna och hundarna får verkligen visa vad de går för och varje fällning känns som en bedrift. Jaktlaget har några licenser som alltid blir använda, så det fattas inte kunnande i gänget.

Själv har Allan i detta nu två spetsar, tio och sex år gamla. Den ena är specialiserad på älg och är en effektiv jägare i den grenen. Den yngre spetsen är en utmärkt kamrat på fågeljakt. Men Allan konstaterar att det nuförtiden finns så lite hönsfåglar att han knappt ens vill jaga sådana. Utom järpar som det fortsättningsvis tycks finnas att stoppa i grytan.

– Tjäder har jag inte skjutit på decennier för det verkar finnas så lite av dem här i trakten, fortsätter Allan.

Varje år sätter han kurs norrut till de lappländska fågelmarkerna. Och han har alltid fågel med sig hem, och självfallet också fisk och bär, beroende på årstiden. I 40 års tid har han rest till Lappland tre gånger om året.

Inredningen i föreningen Pajusen Eräilijäts stuga visar att medlemmarna jagar små rovdjur flitigt.

Skrev jägarexamen privat

I början av 60-talet åkte Allan till skolan i Visuvesi för att skriva jägarexamen. Resan kändes väldigt spännande eftersom det var första gången som den då femtonåriga grabben åkte alldeles ensam hemifrån. Som examinator för provet, som Allan skrev alldeles privat, fungerade jaktvårdsföreningens chef Erkki Mauranen.

– Visst kändes det grymt spännande att gå alldeles ensam till skolan för att skriva provet, det minns jag tydligt, berättar Allan. Och tillägger att han klarade provet på första försöket.

– Då hade jag bara ett miniatyrgevär att jaga med. Mest var det fågel som jag jagade, försökte smyga mig nära och fälla, minns han. Mitt första byte var en gräsand. Vid åkerkanten fanns det sanka ställen dit änderna gärna kom för att beta.

– Där lyckades jag krypa med miniatyrgeväret och knipa en and. Men när jag försökte fälla orre och tjäder blev det en hel del bommar. Några tjädrar hamnade ändå i ränseln, fällda med miniatyrgeväret.

– På hönsfågelfronten fanns det alltså att göra. Järpen var det vanligaste bytet bara man kunde hantera en pipa, minns Allan.

Allan minns att han en gång fällde en orre i flykten med miniatyrgeväret. Men inte heller rovfåglarna slapp undan den unga jägaren.

– Duvhökar sköt man ju alltid så fort man fick syn på en, och ibland lyckades det, berättar Allan.

Den här räven lämnade jordelivet på 70-talet.

Hagelgevär och spets

När Allan var sexton skaffade han sitt första egna hagelgevär. Skytteträningen var förlagd till skjutbanan i Kuru. En kamrats pappa skjutsade pojkarna till träningen i sin saab med tvåtaktsmotor. Där fanns en lerduvekastare och vajerdrivna rörliga fågelmål.

– Det var en billig bössa, en Prior med piporna sida vid sida, men visst blev det resultat med den, berättar Allan.

– Vid det här laget har jag ju samlat på mig en hel del gevär och tre olika miniatyrgevär, om jag minns rätt, summerar han. Hagelbössor och studsare för alla sorters jakt.

– För harjakt väljer jag oftast min lättaste hagelbössa. Jag är inte längre så intresserad av skjutandet, men mitt eget pass ger jag inte upp, funderar han.

När Allan var sexton kompletterade han hagelgeväret med en egen jakthund, en spets.

– Den blev en bra fågelhund, skällde fint på orre och tjäder, och med den började det trilla in fällningar, berättar Allan.

Det gick så långt att det blev för mycket fågel och Allans mamma måste hejda den ivriga jägaren. Det fanns ju ingen frys på den tiden att lägga fåglarna i.

Tillsammans med sina vänner jagade Allan också räv flitigt på 60- och 70-talet. Flera av kamraterna hade goda rävhundar. Älgjakten kom in i bilden först på 80-talet. Medlemmarna i föreningen Pajusen Eräilijät jagar fortsättningsvis flitigt små rovdjur. Vilket intygas av de många skinnen på jaktstugans väggar. Allan var med när föreningen grundades 1968.

– Pajusen Eräilijät är ju en förening för småvilt, eller egentligen en naturklubb snarare än en jaktförening.

Föreningen leder sitt ursprung till hageltävlingarna mellan byarna. Tävlingarna kallades Pajusen Kyläseura, alltså byaförening, och där kläcktes idén att grunda en egen jaktförening. Numera sysslar föreningen mest med annat än jakt.

– Nuförtiden är den snarare en byaförening medan jakten har blivit en bisyssla, konstaterar Allan.

Men ändå en synnerligen viktig och kär bisyssla. Kvoten är en orre per medlem, men järparna blir fler bara man kan vissla. Föreningen totalfredade tjädern för länge sedan. Under de senaste 20 åren har medlemmarna jobbat flitigt med naturcentrets byggnader.

Jakten kan börja så fort Allan stiger ut på gården. Pekka Aaltos stövare hittar alltid vilt att driva.

Hundutställning eller inte?

Självfallet har pandemin stökat till livet också för jägarna. Den stora hundutställningen som ordnas av fyra föreningar arrangeras i Ruovesi i vår om coronaläget tillåter.

– Vi har bra planer för hur vi skulle kunna ordna utställningen enligt coronabestämmelserna och blir den av så kommer drygt tusen hundar, funderar Allan.

Lyckligtvis är jakten en såpass naturlig syssla att den knappt alls begränsas av pandemin. Under intervjudagen råder en gnistrande kyla och Allan ger sig iväg på harjakt med sin vän Pekka Aalto. Det var för Pekkas drivande hund som veckans tre harar fälldes.

Den här jägaren behöver inte resa någonstans för att jaga. Han behöver bara gå från gårdsplanen ut i skogen och så har harjakten börjat.

Allan har två spetsar och den äldre är specialiserad på att driva älg.

Mera om samma ämne

Varför jagar jag främmande rovdjur?

För alla fåglar

17.3.2021
Tillsammans med hunden

De stötande hundarna visar framtassarna!

16.3.2021