När kölden biter

Hård är barken utanpå,

trädets mjuka hjärta inuti.

Under den frusna jorden

rötterna löper.

Vinterbara grenarna

bär bara vita snön.

Framtiden lägger andra bördor,

låt honom växa i fred.

Sitter i toppen mäktig tjäder,

fyller sin bit av himlen.

Bärande vingslag

lyfter skogens konung.

Trädets rot bjuder haren ly

när vinterkölden biter.

Kölden styvnar i benen,

frostskarpa andetag.

Vintern är och får vara,

naturen slumrar sin vintersömn.

Vinden sjunger en nordlig sång,

frosten biter i lavens skägg.