Museets basutställning förnyades i etapper och stod klar 2019 då Björnsalen öppnades för besökarna. Namnet Otso (björn) var besökarfavorit också 2010 då det ordnades en namntävling för att hitta ett modernt namn på museet, men inget sådant blev ändå antaget.

Jägarnas eget museum

Finlands Jaktmuseum finansieras med medel ur jaktvårdsavgiften som varje jägare betalar. Museets mångåriga chef Anne Uotila-Laine går vid årsskiftet i pension. Vi passar därför på att höra hennes tankar om museet och verksamheten.

Text Mikko Sirkiä Bilder Thomas Ermala, Finlands Jaktmuseum

Publicerad9.11.2023

Museichefen betraktar jakten ur ett aningen annorlunda perspektiv eftersom tidsfönstret omspänner tusentals år. Jaktens historia börjar på stenåldern och var nödvändig för att överleva. Den fortsatte länge att vara viktig för försörjningen vid sidan av jordbruket. Så sent som på 1950-talet var jakten nödvändig för cirka 17 procent av de finländska hushållen.

Under 1900-talet omvandlades jakten efter hand till ett fritidsintresse. Samtidigt undergick fångstredskapen avsevärda förändringar och i synnerhet vapnen utvecklades. Även kvinnornas andel av jägarkåren ökade. Men visst har det också skett stora förändringar i viltets livsmiljöer och i viltfaunan, funderar Uotila-Laine.

Detta mångtusenåriga kontinuum visar sig också i jaktmuseets utställningar som bara utgör en liten del av verksamheten på museet.

Jaktmuseet utgör ett informationscentrum för jakten i vårt land där kärnan består av att vi utökar och sköter samlingarna. Vår enhet för samlingarna betjänar också jägarna och den stora allmänheten vid informationssökning. Genom utställningarna och den övriga verksamheten sprider vi vetenskaplig information om jakten också till personer som inte jagar. Den här gruppen utgör ju majoriteten av museets besökare.


Ett folkminne

Till museets uppgifter hör att spara fenomen med anknytning till jakten, också sådana som pågår i nutid. Museet utgör alltså ett folkminne. Jaktmuseets samlingar utökas främst genom donationer av privatpersoner. Ofta handlar det om alldeles vanliga, vardagliga och anspråkslösa saker; ett föremål som personen har gjort själv kan vara värdefullare för museets samlingar än ett industriellt tillverkat lyxföremål.

Att bevara den vanliga finländska jägarens vardag ingår i kärnan i Jaktmuseets verksamhet, understryker Uotila-Laine.

I museets verksamhet ingår också att bevara minnen. Där intervjuar man gamla jägare och personer som har verkat och verkar inom jakten. Dessutom dokumenterar museet systematiskt olika jaktformer, exempelvis i form av fotograferingsprojekt.

Senast dokumenterade vi toppjakten i norra Finland och för några år sedan var det utsättningarna av skogsvildrenar, i samarbete med Forststyrelsen.

Det allra mesta av jaktmuseets samlingar finns numera tillgängligt på webbplatsen finna.fi, en söktjänst för kultur och vetenskap. Men på frågan om jaktmuseet håller på att bli digitaliserat tvekar ändå Uotila-Laine med svaret.

Museitekniken har utvecklats enormt och museerna gör sitt bästa för att hänga med i utvecklingen. Tekniken används för att ge museerna bredd. På de nyaste museerna i Estland presenteras utställningarna elegant med den senaste tekniken. Där har vi att ta lärdom av. Utställningarna på nätet kompletteras ändå med traditionella utställningar som bjuder på djupare upplevelser.

Anne Uotila-Laine skickar en hälsning till alla jägare: ”Besök ert eget museum och använd museets tjänster. Med jaktkort är inträdet fritt!”

Blir jaktmuseet ett jakt- och fiskemuseum?

Jaktmuseet och Finlands Fiskerimuseiförening har inlett ett projekt för en sammanslagning av verksamheterna till ett jakt- och fiskemuseum. Under projektets gång har det dessutom kompletterats med rekreationsbruk i naturen.

Ett jakt- och fiskemuseum skulle om det blir verklighet fylla funktionen som ett nationellt ansvarsmuseum, någonting som vi saknar här i landet. Det skulle sammanföra jakten, fisket och rekreationsbruket i naturen till en helhet. Då skulle vi kunna presentera jakten för en större publik och belysa jaktens betydelse också för dem som inte är insatta eller som är jaktmotståndare.

Bakom sig har Anne Uotila-Laine en drygt trettio år lång yrkesbana på Finlands Jaktmuseum, först som amanuens och sedan 2005 som museichef. Men även efter pensioneringen kommer bandet till museet att vara starkt eftersom hon vid årsskiftet blir styrelsemedlem i jaktmuseets museiförening.

Under mina år som chef har jag fått jobba med en synnerligen motiverad, sakkunnig och innovativ personal och med dito samarbetsparter. Min roll i det här utmärkta sällskapet har varit att stöda och möjliggöra nya idéer. Museets styrelse har haft förtroende för personalen och gett den handlingsfrihet, och för det är jag väldigt tacksam.

Verksamheten på museet fortsätter tills vidare med amanuens Pekka Allonen som tf museichef.

Finlands jaktmuseum

Finlands Jaktmuseum finns i Riihimäki och är ett specialmuseum, det enda i landet som arbetar med att bevara jaktkulturen i vårt land. Museet bedriver också forskning och informerar om jakt- och fiskekulturen i vårt land. Hit räknas också finländare som har jagat och fiskat på andra håll i världen.

Jaktmuseet ansvarar således för en betydande del av vår kulturhistoria, från stenålder till nutid. Tidsdimensionen är därmed klart vidare än den brukar vara för museer. De äldsta beläggen för vår kultur är ju knutna till jakten och fisket.

metsastysmuseo.fi/svenska

 


 

Ett museum för jakt, fiske och naturkultur

Finlands Jaktmuseum och Finlands Fiskerimuseiförening inledde 2020 ett projekt för att grunda ett nytt museum. Projektet har beviljats stöd av Jord- och skogsbruksministeriet, undervisnings- och kulturministeriet och Museiverket. Som placeringsort för museet utsågs Imatra och för driften grundades en stiftelse, Suomen Erämuseosäätiö. Med projektbidraget som har beviljats stiftelsen ska man planera museets koncept och göra upp ett samlingspolitiskt program. Det slutliga beslutet om museet fattas när det grundande projektet löper ut i juli nästa år.

eramuseo.fi (enbart på finska)