Från valp till jakthund – del 4

Instinkterna vaknar

Den engelska settern Vili som tidningen Jägaren följer från valp till jakthund har vuxit till en ung hönshund med massor av jaktlust och energi. Men att styra intresset till de rätta sakerna har inte alla gånger varit lätt.

Text och bilder Panu Hiidenmies

Publicerad7.3.2023

Den som funderar på att skaffa sig en jakthund står inför en hel mängd med val. Det finns hur många raser och användningar som helst för dem. I viss mån verkar viltstammarnas utveckling styra valet av hund; om älgstammen befinner sig på uppgång så är det fler som skaffar sig en älghundsvalp. Och om det är fåglarna som ökar så skaffar sig jägarna en fågelhundsvalp. Dessutom går det trender också i jakten.

Mitt beslut att skaffa Vili styrdes inte av ovannämnda trender utan av min egen utveckling som jägare och hundförare. Jag började min bana som fågeljägare med strävhåriga vorstehar, men gled sedan över till den andra ytterligheten; den engelska pointern. Kanske beskriver den engelska settern ägarens egen inre resa från det extrema till fast mark under fötterna? Å andra sidan är det inte lätt att veta om skillnaderna ligger på rasnivån eller den individuella.

Vili – både livlig och känslig

Den engelska setterns karaktär kan beskrivas som busig men känslig. Vilket gör uppfödningen och utbildningen krävande men givande. Rasen rör sig livligt och energiskt, i synnerhet i öppen terräng. Den ställer krav på sin förare för att hänga med i svängarna. Men den gamla skolans kommenderande och befallande fungerar inte med den här känsliga rasen. Så jag använder positiv pedagogik med beröm och belöning när han gör rätt.

Mellan å ena sidan lydnad och kontroll, och å andra sidan friheten som en ung hönshund behöver ligger en riskabel mellanzon. Jag skulle ju gärna låta Vili störta omkring självständigt i skogen och på fälten. Det är en fröjd att skåda! Han rör sig snabbt, spänstigt och livligt, och analyserar fortlöpande luftströmmarna med nosen.

Å andra sidan vill jag ingripa när han söker för långt borta eller jagar småfåglar.

Jag har provat taktiken att avancera i motvind med lagom hastighet och ingripa så lite som möjligt. Hittills har Vili varit rätt bra på att hålla kontakten och söket börjar få riktigt bra täckning i terrängen.

Söka söka

Under sitt andra levnadsår brukar hönshundar starta i sina första prov. Med tanke på både proven och jakten hör söket säkert till de viktigaste delområdena för en hönshund. Hunden måste utnyttja vinden maximalt och följa terrängen för att hitta fåglar effektivt.

Även om ordet ”effektiv” inte är riktigt förenligt med jakt så är termen väldigt användbar för jakthundens sök. Ju effektivare hunden söker desto snabbare hittar den fågel. Vi kan med skäl berömma en hund som letar upp viltet effektivt och kalla den en fin jakthund – även om det finns flera viktiga moment som följer efter hittandet.

För Vilis del har vi övat sök bara några få gånger, men jag försöker göra det i varierande terräng. Vi går sällan på promenad i koppel utan jag låter honom leka med de andra hundarna eller söka fritt i jaktområdet.

Instinkterna tittar fram

Vili är väldigt intresserad av vilt. Småfåglarna hemma i trädgården är fortsättningsvis intressanta och dem jagar han med outtröttlig iver. Även hararna och klövdjuren intresserar honom. Två gånger har vi övat på fasanerna som vi har satt ut i terrängen.

Hönshunden ska först hitta fågeln, sedan stå för den, och först därefter på förarens kommande stöta upp den. Den första övningen gick lysande. Vili hittade samtliga utplacerade fåglar och stod för dem alla. Och det bästa var att också stötarna – på kommando – gick fint. När fåglarna flög upp följde Vili dem en bit, men inte alltför långt. Jag har ännu inte gett honom kommandot att stanna.

Se videon där Vili övar sök

Andra gången vi övade blev det desto mera fart och riskabla situationer. Jag vet inte om Vili bara ville ha skoj eller om det var den frasiga snön som gjorde fasanerna nervösa, men av lugnet som han hade haft under den första övningen fanns inte mycket kvar. Den här gången var Vili inte fullkomligt fri utan släpade metervis med hal lina efter sig. När han sedan fick till ett stånd lyckades jag få fatt i linan och satte stopp för lusten att rusa efter.

Ett par fåglar stötte Vili upp på eget intitiativ och under det sista ståndet kom jag åt att tala lugnande med honom. Han lyssnade och lugnade sig, och stötte upp fasanen först på mitt kommando.

Mera om samma ämne

Från valp till jakthund – del 6

Apportskolan

30.6.2023
Från valp till jakthund – del 5

Konsten att resa fågel

5.5.2023
Ungdomsredaktionen

Valpliv i stan

7.3.2023
Från valp till jakthund – del 3

Vili lär sig gott uppförande

13.1.2023