En jägares vapen

Glöm fördomarna!
Stålhagelpatroner på träning

Stålhaglen (det vill säga järnhaglen) har varit vardag redan länge på sjöfågeljakt, men på annan jakt är det här hagelmaterialet sällsyntare. Under de senaste åren har järnhaglens popularitet dock ökat på bana, vilket kanske kommer som en överraskning.

Text och bilder Arto Määttä

Publicerad8.7.2021

Användningen av järnhagel på skjutbanor och skytteträning har ökat främst tack vare det förmånliga priset på patronerna. Järn är billigare än bly och det här syns tydligt på priset på en ”patronlimpa”.

Dessutom har kulturutbytet mellan norra Finland och norra Sverige, i synnerhet beträffande sportinggrenarna, ökat vanan att ladda med järnhagel. I Sverige är det nästan kategoriskt förbjudet att använda blyhagel på bana, så finska skyttar har vant sig vid att skjuta med järnhagel på tävlingar där. Det här har bidragit till att sprida järnhaglen vidare till andra användningsområden. Järnhaglen har med andra ord använts redan en längre tid på skjutbanor, även om huvudvikten av naturliga skäl ligger på blyet.

Ett riskfritt val

Användningen av järnhagelpatroner på lerduvebanor bromsas främst av fördomar. ”Håller bössan, splittras lerduvorna, hur går det med framförhållningen?” är frågor som vi får höra om och om igen. Det korta svaret på frågorna är att ”Jodå, bössan håller, lerduvorna splittras och framförhållningen behöver du inte fundera på”.

Vid grundträning med järnhagel märker skytten i regel ingen skillnad mellan järn och bly på avstånd under 35 meter. Även på längre avstånd är det för de flesta omöjligt att märka någon skillnad. På sådana avstånd är ju svårigheten att träffa större än begränsningarna hos hagelmaterialet.

Haglens hållfasthet är alltid ett bekymmer när järnhaglen förs på tal, oavsett om det handlar om jakt eller banskytte. Här ska vi dock minnas hagelstorlekens betydelse för belastningen som geväret utsätts för. Hagelladdningen med mindre hagel som används i banpatroner passerar choketuben klart smärtfriare än grova hagel, vilket innebär att belastningen blir lindringare.

Likaså innebär den mindre hagelladdningen i banpatroner en lättare belastning på choketuben. I praktiken klarar alltså vilket som helst någorlunda modernt hagelgevär som är omskött banpatroner med järnhagel hur fint som helst. Även de som oroar sig för trycket i patronerna kan sluta oroa sig eftersom tryck är tryck, och belastningen som mekanismen utsätts för är oberoende av materialet.

Patronen på bilden är laddad med järnhagel och visar tydligt hur väl hagelkoppen skyddar pipan mot haglen.

Träff splittar lerduvan

Beträffande förmågan att splittra lerduvor innebär järnhaglen inga problem. De splittrar duvorna lika bra som blyhaglen. Även om järnhaglens energi vore lägre vid träff så kompenseras det av den större mängden hagel, vilket beror på att materialet är lättare. Därtill kommer att järnhagelpatronerna ger tätare svärmar, det vill säga att hagelsvärmens genomsnittliga storlek är mindre än för bly med sama choketub.

Vid hagelskytte krävs det en framförhållning för att träffa. Det innebär att hagelsvärmen ska riktas mot den punkt där lerduvan kommer att befinna sig när haglen når fram. Storleken på framförhållningen varierar en aning också för blyhagelpatronerna och olika hagelstorlekar, men i praktiken handlar det om försumbara skillnader på korta och medellånga avstånd.

Skillnaden märks (om den alls märks) först när avstånden blir långa. Men då ska skytten främst tänka efter om det ändå är bättre att låta bli att skjuta, oavsett hagelmaterialet. Sannolikheten för en bom ökar dramatiskt i vilket fall som helst.