Det hände sig på jakt

Det nittonde skottet avgjorde

textKaarlo ViitalaBild Antti Yrjölä
Publicerad18.3.2020

Jag var en ung jägare och köpte av grannpojken ett jaktgevär, en ESA 5,6×36 Vierling. Förstod jag rätt så var geväret följande steg uppåt, en aning grövre än ett miniatyrgevär. Jag minns att jag läste i någon tabell att kulan faller hela 139 cm på 300 meter. Tala om kulbåge!

Jag var ute på jakt med min systerson. Vi kom till ett hygge och långt borta i en talltopp såg jag en tjäder. Jag gav hagelgeväret åt Kari som satte sig på en stubbe för att kolla på läget. Jag kröp iväg på alla fyra mot tjädern och dolde mig bakom buskar och bråte på hygget. 

När jag hade tagit mig närmare sköt jag liggande två skott. Ingenting hände. Jag smög mig ännu närmare och sköt två skott till. Med samma resultat. Och så här fortsatte det. Två bommar till och smygande närmare. Slutligen såg jag efter i patronasken av papp. Det fanns bara två patroner kvar trots att det hade funnits tjugo i asken!

Nu begrep jag att jag måste ta mig mycket närmare, trots risken för att tjädern flyger sin väg. Den här gången smög jag mig ända till bortre kanten av kalhygget tills jag hade ett slätt kärr utan några gömslen framför mig. Avståndet var sisådär hundra meter. Jag sköt och tjädern trillade. Långt bakom mig hörde jag ett hagelgevär smälla. Kari hade följt med den spännande föreställningen där han satt på stubben och sköt salut för att fira framgången. Seg var tjädern men det var jägarna också!

0 Kommenttia
Inline Feedbacks
Katso kaikki kommentit