I spalten Rakt på sak behandlar sakkunniga på Naturresursinstitutet (Luke) aktuella viltfrågor ur en vetenskaplig synvinkel.

När vi diskuterar jaktliga frågor kan det vara nyttigt att komma ihåg att samtliga historiska epoker som vi presenterar här fortfarande förekommer i vårt samhälle. De placerar jägarens förhållande till viltet på individ-, samhälls- och ekosystemnivå samtidigt som de knyter viltfrågorna till vårt samhälleliga sätt att fungera.

Djuren som personer

Våra förfäders världsbild och förhållande till naturen har beskrivits som animistiska, ömsesidiga och jämlika. Förhållandet till den omgivande naturen och djuren har varit (antar vi) förhandlande och blidkande, och till och med ödmjuk. Bytet var ingenting man tog utan att först be Tapio om lov. Djuren ansågs ha både själ och intelligens, och skulle respekteras.

En åskådning av det här slaget, där människan utgör en oskiljbar del av naturen, är numera sällsynt i vårt land. För de synligaste exemplen står kanhända en handfull föreningar och samfund som bedriver varierande former av naturreligion.

Ett naturförhållande av det här slaget kan verka avlägset även om vi hos dagens jakt kan skönja drag där jägarna respekterar och vördar viltet. Vi kan till och med skönja ömsesidighet.

Djuren delas in i nyttiga och skadliga

Den utpräglat naturcentrerade världsbilden förvandlades gradvis när människan blev jordbrukare och började hålla sig med tamdjur. Med tiden blev det också vanligare med skogsbruk. Ett nytt tankesätt gjorde entré där djuren som människan jagade delades in i nyttiga och skadliga för försörjningen.

I kärnan av gruppen nyttiga arter finner vi de ofarliga och ätbara djuren. Till de skadliga hänfördes främst de stora rovdjuren och rovfåglarna. Samhället organiserade sig för att decimera eller utrota de skadliga djuren. Så småningom slopades sporrarna som betalades ut i pengar (som skottpeng) och vi försöker inte längre utrota inhemska arter. I stället har vi skapat ett system med ersättningar för förluster, bland annat för betande hjortdjur och stora rovdjur.

Tudelningen i nyttiga och skadliga har med tiden blivit otydligare. Även om vi nuförtiden stöder jakten på små rovdjur (till och med med tävlingar!) så är det ju främst de skadliga främmande rovdjuren som vi vill utrota. Den här verksamheten får till och med stöd i form av projektfinansiering.

Viltet som en resurs

Som ett människocentrerat sätt att ordna förhållandet mellan oss och viltet kan vi också betrakta idén från början av det föregående seklet; där reglerar vi viltstammarna som resurser på ett förnuftigare sätt, artvis eller i grupper av arter.

Kring den här uppfattningen har vi byggt en modern viltförvaltning i flera nivåer. För att realisera bygget behövde vi kunskap, forskning och reglering – samt informationsförmedling som når samtliga jägare. I centrum finner vi populationsnivån som ökar avståndet hos förhållandet mellan människan och djuret från individnivån till större helheter.

Tankesättet har följt med oss ända till nutid och är fortsättningsvis ett primärt sätt att strukturera den förvaltningsmässiga och juridiska ramen inom vilken jakten äger rum. Där inte bara jagar vi enligt gällande lagar och bestämmelser utan vi sysslar också med viltvård i många former, som utfodring, inventeringar och iståndsättningar av livsmiljöer.

Jägaren navigerar i en komplicerad värld

Under de senaste decennierna har det vid sidan av de ovannämnda infallsvinklarna börjat bli vanligare med en mera helhetsbetonad syn på viltet och människan som delar av det omgivande socioekologiska systemet.

Perspektivet är utmanande eftersom vi i stället för en enda viltart eller individ ska gestalta det komplexa förhållanden mellan flera arter. Vi förväntas behärska den osäkerhet som kunskaperna är behäftade med. Därtill kommer de olika människogruppernas behov och förhoppningar beträffande sätten som jakten bedrivs på. Jakten blir med andra ord utmanad eftersom finländarna allt mer sällan betraktar viltfrågorna som en angelägenhet enbart för jägarna.