Luke undersöker samspelet mellan rovdjuren och hjortdjuren

Hjortdjurspopulationerna i sydvästra Finland har utvecklats till någonting speciellt. I liknande landskap har det inte tidigare undersökts vilken inverkan de stora rovdjuren har på rådjuren och hjortarna.

Förutsättningen för flerartsförvaltning är att vi förstår relationerna mellan de berörda arterna. Vi måste veta hur rovdjuren påverkar bytesdjurens beteende, mängderna bytesdjur och stammarnas struktur – och tvärtom.

Märkningen av djur ger oss data med bredd

Institutet märker just nu vitsvanshjortar, rådjur och lodjur i södra och sydvästra Finland. GPS-halsbanden och öronsändarna utgör ett effektivt och täckande sätt att få information om hur djuren rör sig och använder sin livsmiljö.

För märkningen av hjortdjur använder vi utfodringsplatser där vi gillrar lådfällor eller hänger upp nät som vi fäller över djuren. Med direksändande kameror följer vi dygnet runt med vad som händer på fångstplatserna. När ett djur har gått i fällan eller har ställt sig under nätet så utlöser vi fällan med radiotelefon. Hanteringen av djuret gör vi i regel utan att söva det och proceduren tar bara några minuter.

Vuxna honor märker vi med ett halsband. Unga djur och hanar får en öronsändare och ett öronmärke. Hanar och ungdjur kan inte få något halsband eftersom halsen växer. Projektet har hittills märkt 47 vitsvanshjortar och fyra rådjur.

Fäll inte märkta djur!

Det är visserligen tillåtet att fälla en hjort eller ett rådjur med halsband, men eftersom vi önskar oss en lång sändarkarriär för djuren så ber vi jägarna att låta bli sådana.

Om ett märkt djur ändå blir fällt eller hittas dött så ber vi er skicka en anmälan till adressen [email protected].

Under jaktsäsongen söver vi i princip inte hjortdjur eftersom vi vill undvika användningsförbud för köttet. Om djuret har blivit nersövt så antecknar vi datumet på öronmärket. Enligt livsmedelsverkets rekommendation ska köttet från ett sövt djur inte användas som mat under halvåret efter datumet.

Halsbanden ger data om lodjurens bytesarter och hemområden

Naturresursinstitutet (Luke) har egna fällor för märkningen av lodjur. Dessutom samarbetar institutet med Helmiprojektet och ett antal jägare. Lodjuret sövs ner och får ett öronmärke, och individer över tio kilo får ett halsband. Efter behandlingen får lon ett uppvakningsmedel och släpps fri. Hittills har projektet försett elva lodjur med halsband.

Med positionsinformationen kan vi få reda på vad lodjuren äter. Tack vare halsbanden kan vi effektivt följa med lodjuren och avgöra om det handlar om exempelvis en daglega eller en plats där lon har slagit ett byte. Om vi hittar bytesrester på platsen så bestämmer vi arten och, så långt möjligt, åldern och könet. Halsbanden ger oss också ny information om storleken på lodjurens hemområden och hur områdena varierar.

Eftersom lodjuren har blivit fler under de senaste åren är det viktigt att vi får veta hur uppgången påverkar artens beteende och sätt att använda sin miljö.

Vi gör halsbandspåsättandet i nära samarbete med jägare och markägare. För fångandet och märkandet behöver vi tillstånd av projekttillståndsnämnden, markägaren och jakträttsinnehavaren. I gengäld ger vi jägarna och markägarna information om hur djuren rör sig. Vi riktar vårt varma tack till jägarna och markägarna som vi samarbetar med. Tack vare er kan projektet lyckas!

Vi undersöker förändringarna hos rovdjurens matvanor

Med projektet vill vi också ta reda på vilka förändringar som inträffar hos lodjurens och vargarnas matvanor när det sker förändringar hos bytesdjuren.

Dietförändringarna klarlägger vi med en jämförelse mellan isotoperna i benvävnaden hos lodjuren, vargarna och bytesdjuren. Benvävnaden bildas av kolhydraterna, fettet och proteinerna som djuren äter. Isotoper är olika versioner av atomerna hos ett grundämne. Djurens isotopprofil bildas av födan som de äter och mängderna.

När vi känner till isotopprofilerna för rovdjuren och deras vanligaste bytesarter kan vi beräkna andelen för varje bytesart i rovdjurets diet. Undersökningen av benvävnaden gör det möjligt att följa med dieten under en lång tid som kan sträcka sig över flera år.

Resultaten av isotopundersökningarna hjälper oss att prognosticera och modellera lodjurens och vargarnas predationsbeteende i en föränderlig miljö med en mångfald arter.