Forskarna har med viltkameror undersökt effekterna av den effektiverade jakten och följt med hur mårdhundspopulationerna utvecklas. Med hjälp av konstbon har de också följt med hur ofta bon blir plundrade.

Jakten fungerar

Decimeringen av mårdhundarna har minskat på plundringarna, men det har visat sig vara svårt att fullständigt befria stränderna från det här rovdjuret.

Under fåglarnas häckningstid ingick 31 våtmarker i undersökningen och fångstgrupperna lyckades få ner mårdhundsmängderna rejält. Plundringarna av konstbon minskade också.

Mellan de enskilda våtmarkerna har det förstås funnits stora skillnader i hur jakten har lyckats. Jägarna har använt inventeringsdata för att öka effekten i det praktiska arbetet.

Doftbedrägerierna fungerar inte

Projektarbetarna testade doftbedrägerimetoden genom att sprida ut ett ämne i terrängen som efterliknar fågeldoft. Tanken bakom metoden är den, att rovdjuren ska förvirras så att de inte hittar fågelbona bland doftspåren. De ska också lära sig att inte förknippa fågeldoften med mat.

Det visade sig ändå att doftbedrägeriet inte fungerade på mårdhundarna, men gjorde det på rävarna, så metoden kan ändå ha potential att skydda bon. I motsats till rävarna så är det alltså tänkbart att mårdhundarna inte letar med främst luktsinnet när de jagar vid vattendrag.

Ökar i norr – vanligaste medelstora rovdjuret i söder

Snöspårsmaterialet är inte någon särskilt bra metod för att följa med mårdhundarna eftersom arten är såpass passiv på vintern, men vår forskning visar att arten ändå är aktiv emellanåt, även vid sträng kyla.

Vid en undersökning av vilttrianglar som tog hänsyn till vädret upptäckte forskarna att mårdhundarna fortsättningsvis blir fler i norr. Det här tyder på att arten har en förmåga att anpassa sig till ett kallare klimat.

I södra Finland är mårdhunden redan det vanligaste medelstora rovdjuret. I viltkameramaterialet och i synnerhet vid vattendrag får vi klart fler observationer av mårdhundar än av rävar och grävlingar.

I norr rör sig mårdhundarna mycket längre sträckor

Vårt arbete med att följa mårdhundar med GPS-halsband har visat att arten vandrar klart längre sträckor i Lappland än i södra Finland. I norr är tillgången på resurser sämre och mårdhundarna färre, vilket tvingar individerna att vandra långa vägar.

Flera av individerna i undersökningen var så kallade judasdjur, det vill säga försedda med GPS, och metoden går ut på att de ska hitta en partner som sedan blir förrådd och eliminerad. Men judas-eliminerandet kunde ändå inte förklara skillnaderna i vandringsaktivitet mellan landsändorna.

I söder vandrade individerna under projekttiden i genomsnitt bara några kilometer och höll sig alltså rätt så troget inom sitt revir.

I både söder och norr klarar mårdhundarna obekymrat av att ta sig förbi olika hinder, som vattendrag, vilket ökar deras utbredningspotential. I skärgården har vi sett att GPS-mårdhundarna rör sig från ö till ö, i synnerhet på vintern över isen.

I skärgården verkar eliminerandet av den ena individen i ett par leda till att den andra individen börjar röra sig längre sträckor. Därför är det viktigt att fälla bägge individerna i paret.

Så påverkas ekosystemet av detta

Enligt forskningsprojektet med konstgjorda sjöfågelbon är mårdhunden det däggdjur som plundrar mest i vårt land. Å andra sidan har undersökningarna av artens matvanor visat att mårdhunden är en opportunist vars diet varierar med årstiden och livsmiljön. Enligt GPS-uppföljningen håller mårdhundarna gärna till i våtmarker när sjöfåglarna häckar, men sjöfåglarna utgör inte artens huvudsakliga föda även om de ingår i dieten. På våren är det grodorna som står överst på matsedeln i våtmarkerna, men eftersom det finns så mycket mårdhundar är dessa ändå riskabla platser för sjöfåglarna att vistas på.

Resultatet av undersökningarna av mårdhundens diet påverkas också av tillgången på bytesdjur. Eftersom sjöfåglarna på många håll är väldigt få så kan de inte heller utgöra någon särskilt stor del av rovdjurens diet.

Från enstaka objekt vid vattendrag har vi fått tecken som tyder på att fågellivet återhämtar sig, men vilken totaleffekt som den effektiverade jakten har på fågelfaunan har vi ännu ingen säker kunskap om. Att utreda den här frågan är därför huvudsyftet för de fortsatta undersökningarna vid Åbo universitet. Detta kräver dock mera fågelinventeringsdata från objekten med effektiverad mårdhundsjakt.