”En lång historia om mitt livs första rådjur”

Förra jaktsäsongen var den första för österbottningen Viljami Hökkä. Han fällde duvor och ett par järpar, men det ”riktiga bytet”, det vill säga ett rådjur, lät vänta på sig medan årstiderna avlöste varandra.

– På hösten och vintern satt jag tiotals timmar och vaktade på rådjur, men kom aldrig till skott. Jag kände inte ännu till rådjursställena i mitt område tillräckligt bra, berättar Hökkä.

Till vintern rustade han till en utfodringsplats, men var för sent ute; inga rådjur syntes till. Det kändes bitterljuvt när viltkameran äntligen skickade bilder på rådjur från utfodringen.

–  Utfodringen hade fått besök av riktigt riktiga rådjur! Det kändes helt otroligt att jag hade lyckats! Men å andra sidan var det för sent. Jakttiden hade gått ut dagen innan, berättar Hökkä om sina blandade känslor av besvikelse och entusiasm.

Tredje gången gillt

Hökkä fortsatte med utfodringen och hoppades på bockjakt på våren. Ibland fanns det inga rådjur alls på utfodringen och ibland vimlade det av rådjur där. Hökka gick dit nästan varje dag för att ta bilder av de besökande rådjuren och väntade otåligt på att bockjakten skulle börja.

– Äntligen började jakten! En skottchans uppenbarade sig redan den andra jaktdagen, men bocken kom rakt emot mig. Jag hade bara min farbrors hagelgevär, vilket gjorde det hela ännu knepigare. Bocken tog av till höger, men jag tordes inte chansa. Det var ju bara andra jaktdagen och gott om tid. Dessutom fanns det inte fler rådjur i kvoten än ett.

Hökkä fortsatte vakta vid åkrar, men såg inga fler rådjur. En kväll begav han sig igen till utfodringen för att vakta och fotografera, och den här gången fick han en bock som sällskap.

– Bocken betade bakom ett träd och pulsen rusade när jag förberedde skottet. Jag var så uppspelt att jag av någon märklig anledning beslöt att ringa min bror. Men bocken hörde när jag viskade till brorsan att nu smäller det.

Bocken blev skrämd och det blev inget skott. Hökkä återvände ett par dagar senare, klokare av sitt misstag, och lät telefonen ligga i fickan. Han berättar att det var så spännande att han satt ännu tystare än förut.

Men bocken syntes inte till. Hökkä väntade i flera timmar och kämpade med förargelsen från föregående gång.

– Jag undrade om den hade slutat komma. Borde jag åka hem? Men å andra sidan måste den ju äta, minns han hur tankarna spann den kvällen.

Äntligen skymtade rörelse i skogen. En fyrtaggad bock klev försiktigt fram.

– Spänningen steg, skulle det hända idag? Pulsen rusade uppåt tvåhundra medan jag väntade på att den skulle vända sidan till. Vänd dig, vänd dig, vänd! malde en röst inuti huvudet.

Bocken vände sig och Hökkä kramade avtryckaren. Han berättar att pulsen gasade på en lång stund efter skottet. Hans pappa och bror kom och hjälpte honom ta ur och flå bocken. Skallen står numera som en prydnad på en hylla i Hökkäs rum.

– Det var en lång historia om mitt första rådjur, avslutar Viljami Hökkä sin berättelse.