”Mitt självförtroende som jägare tog ett steg framåt”
Vitsvanshjorten var Marianna Sarens första stora fällda vilt. Glädjen och vemodet lämnade ett bestående minne.
Lahtisbon Marianna Saren var redan vuxen när hon blev intresserad av jakt efter att ha provat på skytte. Hon inledde jägarbanan med småvilt, men efter en tid kände hon att det var dags att jaga också större vilt.
En fredag kväll i oktober åkte Saren tillsammans med en vän till Nokia för att jaga. De såg betande hjortar, men fick inte någon skottchans innan det blev mörkt.
– Tidigt följande morgon smög vi tillbaka till vaktjaktskojan. Vi såg hjortar igen, men det var för dunkelt och dimmigt för att skjuta. Äntligen klarnade det upp en smula. Jag fick syn på en av bockarna en bit ifrån de andra och på lämpligt avstånd, berättar Saren.
– Bocken verkade vara på väg därifrån. Morgonstunden var redan förbi och hjortarna hade betat klart. Bocken stannade med sidan till och jag visste att det här var chansen som jag måste ta vara på. Jag fattade beslutet rätt snabbt. Pulsen steg, men skjutträningen hade gett mig säkerhet och rutin, fortsätter hon.
Det blev en träff och bocken skuttade iväg i gräset. De följde blodspåret och hittade hjorten efter några tiotal meter, död.
– Jag överväldigades av en väldig glädje över att ha lyckats, men blev samtidigt också vemodig. Jag hade fått en bra träff och viltkött, men å andra sidan hade jag avslutat livet för ett stort och vackert djur. Känslan av sorg var inte stark, men den fanns där ändå. En känsligare person hade låtit bli att skjuta eftersom han eller hon hade följt med de betande djuren kvällen innan.
– Tidigare undrade jag om det skulle kännas obehagligt att skjuta djur. Andra nöjer ju sig med att handla sitt kött i butiken. Men jaktsituationen kändes inte otrevlig tidigare och gjorde det inte heller nu, konstaterar Marianna Saren.
”Om jag ska jaga så måste jag kunna ta hand om bytet”
Saren upplever att hon genom jakten värderar köttet högre. Hon tycker att det är viktigt att själv kunna ta hand om bytet från början till slut.
– Visst känns det fint när man har skjutit, flått och styckat ett lite större djur och fått kött som räcker till matlagning flera gånger, utbrister Saren glatt.
Saren berättar att hon upplevde en ny sorts säkerhet när hon sköt, trots att det handlade om ett nytt slags vilt som var större än förut. Hennes flitiga skjuttränande och jakten på småvilt hade betalat sig.
Hornen hängde hon upp på väggen som ett minne av sin första stora fällning.
