Case Savukukko

Gränsbevakningen i Kajanaland och polisen i Uleåborg började undersöka ett fall av tjuvjakt på älg i Puolanka (case Savu). Brottsrubriceringen var grovt jaktbrott och grovt olagligt döljande av byte. Under undersökningens gång framkom faktorer som fick polisen att misstänka att det sedan 2019 hade begåtts ett flertal jaktbrott i Lapinlahtitrakten; olovlig jakt på vargar, lodjur och järvar, och även andra fredade djur. Den här brottshelheten i Norra Savolax döptes till case Savukoski. Inalles 34 personer misstänktes för delaktighet i brottshärvan.

Ett förundersökningsmaterial på bortåt tusen sidor

Fokus i case Savukoski låg på tjuvjakt på stora rovdjur och tidpunkterna då rovdjuren hade fällts eller blivit skadskjutna. Utredningen har visat att minst tre vargar har blivit fällda, minst sex lodjur och minst en järv.

En av de dödade vargarna, kallad Unna, hade av Naturresursinstitutet försetts med sändarhalsband. Dessutom har det framkommit att flera rovdjur har skadskjutits och kommit undan för att senare eventuellt dö av skadan. Vidare har det framkommit att tjuvjägare i april 2021 jagade en björn genom att driva den med hund flera dagar i följd.

Under förundersökningens gång påträffades rester av stora rovdjur, men kvarlevornas ursprung och det tillhörande brottet kunde inte till alla delar fastställas. Fallet har undersökts med rubriceringen grovt döljande av olagligt byte. Fallen av tjuvjakt på stora rovdjur i Lapinlahti kommun inträffade åren 2019 till 2023. Enligt utredningen hade det i början av januari 2021 samtidigt pågått två separata olagliga vargjakter i Lapinlahti kommun, den ena öster om riksväg 5 och den andra väster om vägen.

Organiserad verksamhet

Enligt de fakta som framkom vid förundersökningen verkar det ha varit allmänt och utbrett att förfölja rovdjur i allmänhet och vargar i synnerhet. Tjuvjägarna höll igång åtlar för rovdjuren och satte upp sändande viltkameror intill dem. När ett rovdjur hade blivit spårat och lokaliserat ringade tjuvjägarna in det och drev det därefter till fots, med hund eller med snöskoter mot utställda skyttar på pass.

Undersökningarna klarlade att de fällda vargarna hade jagats med lovlig lodjursjakt som täckmantel; för utomstående hade tjuvjägarna berättat att det handlade om en lovlig lodjursjakt med licens. Även rävjakter har använts som täckmantel för den olovliga jakten på stora rovdjur. Av upplägget kan vi dra slutsatsen att verksamheten har haft en tydlig ledning och att olika personer har haft specifika roller och uppgifter för att verksamheten ska fungera och det olagliga djuret bli fällt. Likaså har vissa personer svarat för hanteringen av de fällda djuren.

Konfiskering och vidare till åtalsprövning

Under arbetet med case Savukukko har polisen också undersökt de misstänkta personernas förutsättningar för innehav av skjutvapen och har administrativt tagit i beslag ungefär 250 gevär. Bland dessa finns vapen som har använts som brottsverktyg, alltså gevär som har använts på olaglig rovdjursjakt eller olaglig jakt på andra fredade djur. Under utredningens gång har polisen beslagtagit ett flertal skallar och skinn av stora rovdjur. Dessa har blivit undersökta på bland annat Livsmedelsverket, Centralkriminalpolisens kriminaltekniska laboratorium och Luke. På det naturvetenskapliga museet i Kuopio har man undersökt delar av fåglar som är fridlysta enligt naturvårdslagen.

I mars i år lämnades förundersökningsmaterialet för Case Savukukko till åtalsprövning. Två åklagare på Östra Finlands åklagardistrikt har utsetts för fallet, som tas upp till behandling i Norra Savolax tingsrätt tidigast i slutet av året.

Motiven – brist på stamvårdande jakt och licenser

Medan förundersökningen pågick försökte vi klarlägga orsakerna till att de misstänkta hade dödat strängt skyddade arter och fåglar som är fredade enligt naturvårdslagen.

De misstänkta ansåg att dagens rovdjurspolitik och myndigheternas agerande var misslyckade. Flera av dem uppgav att med stamvårdande jakt hade de som lever omgivna av rovdjur kunnat känna att de blir hörda när rovdjuren blir för många.

“Att det inte längre finns någon stamvårdande jakt gör ju att folk börjar tjuvjaga rovdjur”, uppgav person A.

De misstänkta berättade att myndigheterna måste bli bättre på att lyssna på jägarnas åsikter och observationer, och ta dem på allvar. Flera uppgav att rovdjuren har blivit många fler medan licenserna är skrattretande få. Dessutom framhöll flera misstänkta att det har blivit vanligare med rovdjur kring husknutarna och att rovdjuren till och med går in i ladugårdar för att leta efter föda.

“Eftersom licenserna är så få så jagar lodjuren desto mera småvilt”, uppgav person B.

Motiven – frustration över myndigheternas och Lukes agerande

Flera av de misstänkta uppgav att de hade förlorat förtroendet för myndigheterna (viltcentralen och polisen) och att myndigheterna inte känner igen en rovdjurskonflikt när de ser en eller inser riskerna och farorna som följer. Dessutom ansåg de misstänkta att myndigheterna inte vågar fatta beslut eftersom de är rädda för att naturskyddarna ska överklaga. Dessutom upplevde de här personerna licensförfarandet och beslutsprocesserna som långsamma och stelbenta.

“Därför är vi tvungna att ta lagen i egna händer”, uppgav person C.

Av svaren framgick att förtroendet för Luke var förlorat och att institutet har alltför stor makt över förvaltningen av stammarna. Dessutom ligger uppskattningarna av stammarna enligt de misstänktas bedömning i underkant och är politiskt färgade. Även förtroendet för Tassen-systemet betraktades som förlorat.

“Naturresursinstitutet är partiskt till statsmaktens fördel och saknar förtroende för uppskattningarna som jägarna gör av stammarna”, uppgav person D.

Motiven – hat, rädsla, oro med flera skäl

Som ett särskilt bekymmer framfördes oron för jakthundarna, husdjuren och produktionsdjuren.

“Om vi med jakt kan göra så att vargen återfår sin naturliga skygghet så upphör varghatet och rädslan. Hundarna och husdjuren utgör inte någon naturlig föda för vargen”, uppgav person E.

Av svaren framgick också att det har blivit svårare eller omöjligt att ordna hundprov, och att den alltför täta vargstammen inverkar negativt på uppfödandet av hundar och kennelverksamheten. Som ett exempel framfördes att antalet finska spetsar som registreras har minskat, delvis på grund av vargen. Dessutom sades att det hade blivit svårare att jaga med hund i vargområdena och att jakten med hund har upphört helt och hållet på vissa håll i landet.

“På grund av vargfaran är det omöjligt att jaga med hund, påpekade person F.

En betydelsefull notering i sammanhanget är det, att en del av invånarna i de berörda trakterna godkänner den olagliga jakten på stora rovdjur.

“En del av ortsborna har vetat om att jakten är olaglig, men de tiger och godkänner därmed jakten”, sade person G.

Fåglarna som är fridlysta i naturvårdslagen dödades däremot på impuls utan något förnuftigt skäl.

“Det var ett infall att en vårkväll sticka ut och köra, och på den resan sköt vi sju sångsvanar ute på olika åkrar”, berättade person H.

En sammanfattning av utredningen

Frågorna i utredningen utgjorde inte någon bärande del av förundersökningen; inte heller framkom där något nytt motiv eller skäl att olovligt döda rovdjur. Samtliga motiv som framkom är nämnda i flera tidigare inhemska undersökningar och utredningar.

Det främsta motivet till gärningarna var jägarnas oro för jakthundarnas, husdjurens och produktionsdjurens säkerhet. Dessutom inverkade bristen på stamvårdande jakt och licenser på det viset att de åtalade var beredda att ta risker och döda strängt skyddade arter. Av detta kan vi sluta oss till att tjuvjägarna betraktade risken för att åka fast som minimal.

Samtliga brott i case Savukukko begicks på privatmark eller bolagsmark. Av detta kan vi sluta oss till att invånarna på de berörda orterna stillatigande godkände den olagliga verksamheten – åtminstone på vissa håll. Emeritusprofessor Pertti Rannikko vid Östra Finlands Universitet konstaterade i sin artikel om tjuvjakt på varg och tystnadskultur, Suden salametsästys ja vaikenemisen kulttuuri 2020, att invånarnas benägenhet att anmäla var låg eftersom de inte ville fördärva grannsämjan. Detta verkar ha varit ett faktum också i Case Savukukko. Annars hade det inte varit möjligt att under flera år och inom ett rätt begränsat område invid en riksväg bedriva tjuvjakt på stora rovdjur utan att åtminstone somliga ortsborna skulle veta vad som pågick.

Skribenten är kriminalöverkommissare och förundersökningsledare för Case Savukukko.